”Jag skrattar ofta, men jag gråter hemma”

Vi sitter i klassrummet. På skolan har det precis varit en föreläsning om folkmord, och efteråt är jag beredd. Det kommer att väcka mycket känslor. Tankar. Minnen. Vi pratar om åtta steg som banar väg för att utrota en utvald grupp människor. Vi pratar om ordet klassificering. Vad betyder det? Att gruppera. Dela in. Jag pekar, och klassificerar imaginära grupper. Vi och dom. Sedan pratar vi om symbolisering. Vi pratar om Davidsstjärnan – vi ritar symboler på tavlan som representerar religioner. Det väcker frågor, nyfiket: är min hijab en symbol för min religion?

Snälla be honom sluta.

Det smakas på ord. Vi fastnar länge på tredje ordet: diskriminering. En av deltagarna, en mamma, berättar: Två svenska pojkar sparkar på vår ytterdörr varje gång de går förbi. Jag gick hem till den ene pojkens föräldrar, vi bor i samma trappuppgång. Pojkens pappa gillar inte invandrare, så han hälsar aldrig tillbaka. De säger att deras son inte skulle göra något sådant: ”Gå hem. Låt oss vara.” Jag tar reda på vem den andra pojken är. Jag ringer hans pappa. Jag ber honom att prata med sin son. Mina barn vaknar och blir rädda när pojkarna sparkar på dörren: ”Snälla be honom sluta.” Pappan frågar om jag är svensk. Sedan säger han att jag ska åka tillbaka till mitt hemland. Jag säger att jag bara vill att hans son ska sluta sparka på min ytterdörr. Mina barn blir rädda. Han säger att han ska ringa polisen.

Sörjer tillsammans

Trevande letar sig fler historier fram. De filtreras genom en skam som jag inte förstår och hoppas att jag aldrig ska behöva förstå. Det fjärde ordet är avhumanisering. På föreläsningen berättades om hur tutsier avhumaniserades genom att jämföras med skadedjur – kackerlackor – under folkmordet i Rwanda 1994. Vi skrattar åt ordet kackerlacka, vad konstigt det låter – är det ett riktigt ord? Vi smakar på ordet många gånger.  Vi pratar om organisering och sedan förberedelse.  Det näst sista ordet är massmord. De vet redan. Jag skriver inget på tavlan. Vi sörjer tillsammans. Det sista ordet är förnekelse. Vi pratar om Ukraina. Rwanda. Palestina. Vi pratar om Polen, Kambodja, Syrien. I ett liv där död ständigt är närvarande är det inte så noga vilken typ av död det är. Folkmord? Massmord? Krig? I ett liv där döden är ständigt närvarande är definitionen oviktig.

Hittar kopplingen

Vi börjar avrunda. Det känns i väggarna att det snart är dags. Vi skojar om kopplingen mellan alla hjärtans dag och folkmord – hur tänkte vi? Mellan dessa fyra väggar skrattas det ofta och mycket. Vi delar. Till slut hittar vi kopplingen. Någon säger kärlek. Någon säger ordet respekt, en annan säger empati. Vi konstaterar att om vi har respekt och empati för alla människor skulle ingen kunna avhumaniseras eller diskrimineras. Det skulle aldrig finnas ett vi och ett dom. Vi stannar länge vid ordet empati. Vad är det? Alla förstår inte. Vi måste förstå varandra, förklarar någon. Det är allvarligare än vanligt i klassrummet. Alla visar inte alltid vad de tänker och känner, säger någon. Vi måste ha empati. Vi vet inte vad de går igenom. Det sägs på en knackig svenska. Det sägs på en envis svenska. En svenska som aldrig valts. Och ändå. Det sägs på svenska.  

Det finns inga tröstande ord.

Någon räcker upp handen. Han är alltid glad. Hjälpsam. Motiverad. Driven. Lättsam. Jag skrattar ofta, säger han. Jag är alltid glad här. Men jag gråter hemma.

De andra som står inför beslut om utvisning nickar allvarligt. Ingen säger något på en lång stund. Det finns inga tröstande ord att ge. Inget hopp i andra alternativ eller utvägar.

Någons telefon ringer och vardagen gör sig påmind. Livet. Jag påminner om att det är skridskoåkning på torsdag och frågar om jag uttalar kärlek på ukrainska rätt. De skrattar. Svaret är troligtvis nej, men jag övar och vi skrattar mer. Någon berättar att hon och hennes två barn har en månad kvar. Hon skrattar och säger: Vi kan bo hos dig, men hur ska det gå? Hon känner mig nu. Hon vet att jag inte är bra med barn. Vi skrattar. Jag ber henne informera mig när hon vet mer. Hon tar min hand och säger att hon önskar att hon fick stanna. Jag också, säger jag.

Jag skrattar ofta, i mitt klassrum. Jag är alltid glad här. Men jag gråter hemma.

Juliette Lejonord är lärare i SVA, svenska och engelska på Fellingsbro folkhögskola, Örebro län