Clevestad: Jag är rädd för vart vi är på väg
Anders Clevestad arbetar på Fridhems folkhögskola som svensklärare och dramapedagog. Han är även styrelseledamot på Sveriges Lärare Folkhögskola.
Krönika Något håller på att gå sönder i Sverige. I tysthet ifrågasätts en av våra mest demokratiska institutioner – folkhögskolan. När tillit ersätts av kontroll och bildning misstänkliggörs, står inte bara en skolform på spel, utan själva grunden för ett fritt samhälle, skriver folkhögskolläraren Anders Clevestad.
Jag måste erkänna det: jag är rädd. Inte lite orolig – rädd på riktigt. För jag ser något som håller på att gå sönder. Något som har byggt Sverige starkt i över 150 år. Något som har gett människor hopp, frihet och en chans att växa. Jag talar om folkhögskolan. Jag har arbetat på Fridhems folkhögskola i många år. Jag har sett människor som kommit hit med trasiga drömmar och lämnat med nya möjligheter. Jag har sett unga som aldrig passade in i det vanliga skolsystemet hitta sin plats. Jag har sett människor som burit på misslyckanden resa sig och våga tro på sig själva. Det är därför jag älskar folkhögskolan. Den är fri. Den är mänsklig. Den bygger på tillit. Och just nu blåser det vindar som hotar allt detta.
Demokratin dör bit för bit, när vi slutar värna det som gör oss fria.
Det talas om att bevara ”det ursprungliga svenska”. Men jag frågar: är folkhögskolan inte svensk nog? Den har funnits sedan 1868 – längre än många av de idéer som nu ropas ut som ”tradition”. Eller är problemet att folkhögskolan inte går att kontrollera? Att den inte kan pressas in i tabeller och statistik? För det är ju det som är vår styrka – vi ser människan, inte siffran. Vi tror på samtalet, på mötet, på bildning som något större än betyg och poäng.
Och jag tänker på historien. På 1930-talet fanns en man i Europa som ville skapa en ren ras. Han lyckades delvis – och världen gick sönder. Vi fick lära oss i skolan: ”Om detta måste ni berätta.” Och det började med ord. Med misstänkliggörande. Med att vissa utbildningsformer ansågs farliga. Nu hör jag samma tonfall: att utbilda ”pöbeln” är riskabelt, att frihet är ett hot. Det skrämmer mig. För demokratin dör inte med ett slag. Den dör bit för bit, när vi slutar värna det som gör oss fria.
Bygger broar inte murar
Det ironiska är att flera av de första folkhögskolorna startades av personer långt ut på högerkanten. De trodde att bildning var vägen till ett bättre samhälle. Då var folkhögskolan ett verktyg för att forma framtiden. Idag är den ett verktyg för att ge människor frihet att tänka själva. Och det är just det som skrämmer de krafter som vill ha kontroll. För den som tänker själv är svår att styra.
Jag älskar folkhögskolan för att den gör skillnad. För att den ger människor hopp. För att den bygger broar där andra bygger murar. Jag har sett det med egna ögon. Och därför vägrar jag stå tyst när någon försöker montera ner det som är en av Sveriges största samhällsnyttor.
Vi måste kämpa. Vi måste höja rösten. Vi måste säga det högt och tydligt:
För folkhögskolan. För friheten. För demokratin. För människan.
Anders Clevestad arbetar på Fridhems folkhögskola som svensklärare och dramapedagog. Han är även styrelseledamot på Sveriges Lärare Folkhögskola.
LÄS MER:
”Folkhögskolan behövs för bildning är det viktigaste i världen”
