Junite både förenar och engagerar

I Junite-projektet ingår även tre storsamlingar per termin. Ibland tar June folkhögskola in föreläsare, andra gånger går de på teater eller en konsert. Foto: Fredrik Jalhed.

Många folkhögskolor har som mål att skapa kursöverskridande möten. Men det är lättare sagt än gjort. På June folkhögskola har skolgemensamma aktiviteter lagts in i ordinarie schema.

Att skapa kursöverskridande möten är inget som sker per automatik, det måste man kämpa för, berättar folkhögskolläraren Kristin Borneling. På June folkhögskola i Jönköping har lärarna arbetat fram ett koncept som fallit väl ut, trots att de inte har ett internat.

– Deltagarna är här för sin egen grej, men vi tycker att det är viktigt att skapa möjligheter för att kunna lära av varandra över kursgränserna. Det finns så många fina människor med olika livserfarenheter här på skolan, säger hon.

De kallar det stående projektet för ”Junite” – June tillsammans – där alla på skolan får välja mellan en rad olika gruppaktiviteter, allt ifrån parkour och odling till bokcirkel, gitarr och virkning.

– Deltagarna kan fördjupa sig i något de redan älskar eller testa något helt nytt. När de har gjort sina val fördelas de i blandade grupper som träffas en timme i veckan.

Kristin Borneling och ett gäng av deltagarna, mitt uppe i en diskussion.

I början höll personalen i alla grupperna. Nu leds allt fler aktiviteter av deltagare, på eget initiativ.

Men givetvis finns det utmaningar. En del lärare kanske känner att de inte hinner.

– Här försöker vi växeldra litegrann, och det går att välja en aktivitet som inte nödvändigtvis kräver så mycket planering.

Kristin Borneling tror att konceptet Junite har stärkt sammanhållningen.

– Kanske vågar deltagarna sätta sig bredvid någon som de inte har fikat eller ätit lunch med tidigare. Det är lite det som är grejen. Dessutom är det roligt för oss lärare att lära känna deltagare som går andra kurser på skolan. 

”Vi är människor tillsammans och vi alla är en viktig del i hela demokratiuppdraget.” Det är ett av Kristin Bornelings motton.