Bildningens omfång

Bernt Gustavsson är författare och professor i pedagogikoch har arbetat i många år som folkhögskollärare.

Bildning omfattar dimensioner som rör både det djupt personliga och det allmänna, såsom jordens tillstånd och plats i universum. På årets bokmässa råkade jag få två böcker i min hand. Den ena är Carl-Göran Ekerwalds Om bildning, och den andra Sverker Sörlins Antropocen – en essä om människans tidsålder. Ekerwald utgår från tio personers dagböcker, inte självbiografier som han menar är för tillrättalagda: Céline, Vilhelm Ekelund, Goethe, Madame Guyon, Olav Hauge, Sigrid Kahle, Sara Lidman, Jean Sibelius, Tolstoj och Evelyn Waugh. I dessa dagböcker utläser han en livshållning som präglas av ärlighet och uppriktighet, att vara sann mot sig själv och andra. Det är människor som envetet följer sin egen övertygelse och går utanför och emot det konventionella och den allmänna meningen. De är sig själva, går sin egen väg och ”blir vad de är”. På det viset förtjänar de att betecknas som ”bildade”, menar Ekerwald.

Sörlin utgår från klimatkrisen och vetenskapliga bevis på att människan genom sin inverkan på klotet jorden sätter oåterkalleliga spår, inte minst genom spridningen av plast, sot och radioaktivitet. Antropocen är beteckningen på en geologisk epok som utgår från att människan påverkar klimat och ekosystem, främst genom global uppvärmning. Holocen har varit beteckningen på epoken från senaste istiden, som nu, exakt när är omtvistat, avlöses av antropocen, människans tidsålder. Beteckningen ställer helt nya villkor för vad som behöver göras för att återställa det sargade klotet och förhindra fortsatt förödelse.

Jag kom att läsa dessa två böcker samtidigt och har sedan dess funderat på sambandet mellan dem. Har bristen på den ärliga uppriktighet och personliga sanning som Ekerwald gestaltar ett samband med den globala belägenhet som Sörlin beskriver? Är den personliga livshållning som präglas av djup sanningsenlighet en förutsättning för att inte blunda utan i stället kunna och våga se och erkänna den belägenhet mänskligheten befinner sig i? Bildning rör båda dessa perspektiv – det djupt personliga och de gigantiska perspektiv i tid och rum som Antropocen öppnar för. Genom att lära känna den värld vi lever i lär vi känna oss själva.