Debatt: Musiklärare tvingas ständigt till nya misslyckanden
Karin Hassle är musiklärare, specialpedagog och lärarutbildare vid Kungl. Musikhögskolan.
Debatt Det är inte längre bara eleverna som går hem och känner sig misslyckade. Det gör vi musiklärare också. Vi vet vad musik kan vara – men tvingas varje vecka tumma på det vi tror på. Det sliter, skriver musikläraren.
Snart ringer skolklockan igen. Sommaren går mot sitt slut och vi går in i ett nytt läsår – med nya löften, ny energi och samma gamla villkor. Kanske minns vi skolavslutningen i juni: Barnen sjöng ”Den blomstertid nu kommer”, föräldrar torkade tårar, och rektorer talade om trygghet, lärande och framtidstro. Men det finns en paradox här. Samma skolor som hyllar musiken i juni låter ämnet förtvina resten av året.
Jag har arbetat som musiklärare i över 25 år. Jag har sett elever hitta sig själva i ett ackord, våga ta plats i ett rytmspel, skriva texter om livet de inte vågar sätta ord på annars. Jag har också burit trumset genom korridorer, släpat elpianon till skolavslutningar, tejpat ihop kablar och tagit med egna högtalare – för att överhuvudtaget kunna genomföra undervisningen. Där undervisar vi i fullklass – ibland 30 elever i ett rum utan fungerande instrument, med ljudnivåer som ger tinnitus innan våren ens hunnit börja.
”Jag räcker inte till”
Inget annat praktisk-estetiskt ämne skulle acceptera det. I hem- och konsumentkunskap och slöjd är halvklass en självklarhet. I musik? Helklass. Med slitna instrument, för hög ljudvolym – och på stolar som blivit över från andra klassrum.
För varje termin växer känslan: jag hinner inte. Jag räcker inte till. Krav i kursplanen tickar på – men tiden, resurserna och gruppstorlekarna gör det omöjligt att nå målen på ett sätt som känns professionellt. Det är inte längre bara eleverna som går hem och känner sig misslyckade. Det gör vi också. Vi vet vad musik kan vara – men tvingas varje vecka tumma på det vi tror på. Det sliter. På yrkesstoltheten. På orken. På viljan att stanna kvar.
En musiklärare i Skåne berättade om en pojke i femman. Han störde, pratade högt, kom för sent. Men när eleverna fick skriva egna låtar vaknade något. Han skrev en rap om hur det kändes att alltid bli tolkad fel – som trotsig eller ointresserad – när han i själva verket kämpade med en kaotisk vardag. Efteråt sa han bara: ”Jag känner mig inte dum när vi spelar.”
När elever får skapa tillsammans, lyssna på varandra, kliva fram på sina egna villkor – då byggs en grund som både skolor och elever står stadigare på.
Vad tystnaden döljer:
- Om spruckna trumskinn och salar som blivit förråd.
- Om att möta olika åldersgrupper utan ställtid, återhämtning eller stöd.
- Om slitna möbler, tinnitusrisk och ljudmiljöer som ingen skulle acceptera på ett kontor.
- Om musiklärare som inte längre spelar – för att grupperna är för stora och kraven orimliga.
- Och om digitalt skapande, som styrdokumenten kräver men resurserna inte tillåter.
Utbildningarna tystnar
Jag utbildade mig själv till musiklärare vid Musikhögskolan i Piteå – en plats som födde så många kompetenta musikpedagoger. Nu är utbildningen nedlagd. Och det är inte ett undantag. Vid Örebro universitet har ämneslärarutbildningen i musik pausats – för första gången, på grund av för få sökande. På tio år har antalet rasat från 242 till 36. Det är inget sammanträffande. När arbetsvillkoren i skolan urholkas och musikämnets status sjunker, försvinner också viljan att utbilda sig till musiklärare. Utbildningar tystnar – innan klassrummen gör det.
Jag har själv arbetat på Kungl. Musikhögskolan i 17 år. Jag har mött över tusen lärarstudenter – passionerade och tänkande. Men deras kraft riskerar att slösas bort i en verklighet där undervisningen försvåras snarare än möjliggörs.
Musik är inget särintresse. Det är ett språk. Ett sätt att tänka. En plats där unga människor får känna att de hör hemma. Men skolan ska inte reduceras till ett soundtrack. Den ska vara en spelande skola – där musiken inte bara ackompanjerar, utan får ta plats. På riktigt.
Om vi menar allvar med att Sverige ska vara ett musikland – då måste vi börja med skolan. Ge oss förutsättningarna. Ge eleverna rätten till musiken.
Karin Hassle
Musiklärare, specialpedagog och lärarutbildare vid Kungl. Musikhögskolan
- Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Ämnesläraren
LÄS ÄVEN
Debatt: Musik är en outnyttjad skattkista för elever med NPF
Debatt: Musik i helklass stympar undervisningen
