Debatt: Inte konstigt om vi bildlärare är förvirrade

I ett samtal med lärarkollegor dök ett påstående upp som nog känns igen på många skolor: har ni också en disträ och förvirrad bildlärare – och en musiklärare som alltid verkar gå på högvarv?

Eftersom jag själv är bildlärare sa jag inget i diskussionen. Men i tysthet tänkte jag: ja, det har vi.

Men det handlar inte om personligheter. Det handlar om struktur.

Tänk dig en busschaufför som kör samma rutt fyra gånger om dagen. Varje gång är bussen full, och arbetsgivaren kräver lite mer än bara själva körningen. Chauffören ska också bygga relationer till passagerarna: lära sig namn, hålla koll på hur resan fungerar för varje individ och ibland följa upp problem genom personlig kontakt eller kontakt med föräldrar.

Det är ett mentalt krävande arbete. Men när samma grupper återkommer nästan varje dag uppstår efter hand en rutin. Chauffören lär känna passagerarna, vet hur de brukar bete sig och kan följa upp saker från tidigare resor. Passagerarna känner sig också bekväma med chauffören och vet vad som gäller.

Den här situationen är en förenklad bild av många lärares vardag.

Men tänk dig nu en annan chaufför med samma lön, samma antal rutter och lika många passagerare totalt. Skillnaden är att varje rutt består av helt nya människor. I stället för hundra återkommande passagerare i veckan möter den här chauffören mellan fyra- och sexhundra olika.

Här uppstår aldrig någon rutin. Namn glöms bort, ansikten blandas ihop och det blir i praktiken omöjligt att följa upp varje individ. Ändå ställs samma krav: personliga relationer, individuell uppmärksamhet och ansvar för varje passagerares resa.

Arbetssituationen för högstadiets praktisk-estetiska lärare ser ut ungefär såhär idag.

Samma lön, samma krav på relationer och uppföljning – men fyra till sex gånger fler unika elever och samtidigt betydligt mindre kontinuitet. En lärare i svenska eller SO möter ofta samma elev flera gånger i veckan och har kanske ett hundratal elever att lära känna. En lärare i bild eller musik kan träffa samma elev en gång i veckan och samtidigt ansvara för 400–600 elever under samma period.

I praktiken osynliggörs problemet

Frågan blir då ganska enkel: vilken av dessa två hjärnor behöver arbeta hårdast för att hålla ordning på relationer, namn och sammanhang?

Ändå räknas denna faktor sällan in när vi pratar om arbetsbelastning. Vi talar om undervisningstid, klasstorlek eller antal lektioner. Skolverket och statliga utredningar nämner ibland elevantal som en belastningsfaktor men i praktiken blir den ofta osynlig.

Om man faktiskt räknar på saken visar det sig dessutom att effekten inte bara är adderande utan multiplicerande.

En tankevärld referens är forskningen kring social kapacitet som förknippas med antropologen Robin Dunbar. Den brukar sammanfattas i idén att människor bara kan upprätthålla ett begränsat antal stabila relationer samtidigt – ofta runt 150. Den exakta siffran kan variera individuellt men principen är tydlig: hjärnan har ett tak för hur många relationer den kan hantera.

När lärare förväntas hålla reda på flera hundra elever samtidigt uppstår därför en betydande mental belastning.

Framstår som oorganiserade

Kognitionsforskningen beskriver detta i termer av hög extraneous cognitive load – en onödig kognitiv belastning som uppstår när hjärnan måste hantera många kontexter samtidigt. För lärare med många unika elever innebär det att ständigt växla mellan namn, relationer, beteenden, behov och olika undervisningssituationer. Varje ny grupp kräver i praktiken att hjärnan ”laddar om”.

Problemet visar sig inte bara i arbetsbelastning utan också i kollegiet.

När strukturen är osynlig blir det lätt att tolka konsekvenserna som personliga egenskaper. Normerna för vad en lärare förväntas klara av sätter sig i väggarna. Den lärare som verkar ha full kontroll uppfattas som professionell, medan kollegan som glömmer namn eller ständigt jagar efter information framstår som disträ eller oorganiserad.

Men i många fall handlar det helt enkelt om olika strukturella förutsättningar.

Börjar man räkna på effekterna ser man snabbt hur stora skillnaderna är. Jämförelsen görs ofta i siffror som 100 elever mot 400 men om man ser till arbetsbelastningen blir skillnaden mycket större än så.

Fler unika elever innebär nästan alltid glesare kontakt med varje individ och ofta fler årskurser att undervisa i. Där en lärare planerar för en till två årskurser kan en praktisk-estetisk lärare behöva hantera fem eller sju parallella progressioner.

Ett strukturellt problem

Samma sak gäller arbetet runt undervisningen. Om varje klass i genomsnitt innebär ett elevärende som kräver kontakt med vårdnadshavare kan en lärare behöva ringa fyra samtal i veckan – medan en annan behöver ringa tjugo. Pedagogiska kartläggningar och uppföljningar följer samma matematik och tar dessutom längre tid när man knappt hinner lära känna elevernas namn och ansikten.

Det är därför värt att stanna upp nästa gång någon beskriver en kollega som disträ eller förvirrad.

Innan vi förklarar beteenden med personlighet kan vi börja med att räkna. Hur många elever möter läraren egentligen? Hur ofta träffas de? Och hur många relationer förväntas egentligen rymmas i samma arbetsvecka?

Vilken tjänst kräver mest: ansvar för 100 individer med tid för tio minuter vardera, eller ansvar för 400 individer med tid för två minuter vardera. När siffrorna blir synliga framträder ofta en annan bild av problemet.

Inte en fråga om personlighet – utan om struktur.