Debatt: Det svenska musikundret vittrar sönder
Just nu lever vi på gamla meriter, konstaterar musikläraren Karin Hassle.
Debatt Det som en gång byggde framgången håller på att torka ut, inte i ett slag, utan genom hundra små nedskärningar, skriver musikläraren.
Det börjar i det lilla. I mitt fall: tre gymnastikbänkar som får fungera som musiksal ännu en måndag. Femton gitarrer till trettio elever. En undervisningssituation där jag – trots vilja och erfarenhet – gång på gång tvingas kompromissa med kursplanen eftersom gruppstorleken gör det omöjligt att nå den kvalitet eleverna faktiskt har rätt till. Jag vet hur undervisningen skulle kunna se ut i halvklass. Jag vet också hur långt ifrån det vi befinner oss.
När en elev försiktigt frågar om vi någon gång ska få spela i mindre grupp, blir mitt svar inte didaktiskt – utan kommunalekonomiskt. Det säger allt om läget 2025.
Det här är inte ett lokalt bekymmer. Det är ett systemfel. Och allt pekar i samma riktning: vi skruvar ned musiken där den behövs som mest.
Ekosystemet vittrar sönder
Samtidigt fortsätter vi tala om oss själva som ”musiklandet”. Vi visar upp exportstatistik, hyllar stjärnor och berättar sagan om vårt musikunder som om det vore ett naturtillstånd. Men i kommun efter kommun sker något helt annat: det som en gång byggde framgången håller på att torka ut, inte i ett slag, utan genom hundra små nedskärningar.
Det var aldrig tv-produktioner eller festivaler som skapade musikundret. Det var allt runtomkring: kulturskolor med rimliga avgifter, studieförbundens replokaler, folkhögskolornas musiklinjer, körerna och de där musikrummen i skolan där barn fick vara trevande, modiga och högljudda. Nu ser vi hur ekosystemet vittrar sönder. Inte med ett brak, utan med friktion:
- Kulturskolor tvingas höja avgifterna – och sorterar därmed bort barn som inte har marginaler hemma.
- Replokaler stängs när statsbidrag dras ned.
- Studieförbund skär bort musikverksamhet som inte längre går ihop.
- Musikutbildningar slår larm om hotade intag – och musikhögskolor lägger ned hela utbildningar.
- Musikämnet i skolan får mindre tid, ses som ett pausämne av många och har gruppstorlekar som gör kursplanens intentioner nästan omöjliga att uppnå.
Syns i alla led
Det är samma berättelse i alla kommuner. Det syns i alla led, från F–9 till högskola och hela vägen ut i arbetslivet. Vi som arbetar i skolan ser konsekvenserna direkt. När musiken krymper, krymper barnens utrymme. De som glänser i musiken – ofta de som kämpar mest i andra ämnen – förlorar en av få platser där de får lyckas. De som skulle behöva musiken mest möts av signalen att deras ämne är ”valbart”.
Ojämlikheten blir också skarp. Barn med föräldrar som har marginaler hittar vägar ändå. De andra gör det inte. Det är en tyst nedmontering av barns tillgång till kreativitet – och av den jämlikhet vi säger att skolan ska stå för.
Vill Sverige fortsätta kalla sig ett musikland måste vi sluta tro att stjärnorna bär systemet.
Det är rötterna som gör det: skolan, kulturskolan, studieförbunden, folkhögskolorna och musikhögskolorna.
Följande krävs
Det behövs inga visioner i neonfärg – bara fungerande beslut:
- Kulturskolan ska gå att betala för.
- Barn ska ha en musiksal värd namnet där musiklärare faktiskt kan nå kursplanens mål.
- Replokaler ska inte prioriteras bort.
- Halvklass ska vara en självklarhet
- Musikutbildningarna får långsiktiga villkor.
- Musiken ska inte längre avfärdas som fluff.
Just nu lever vi på gamla meriter. Samtidigt försvinner de platser där barn hittar sin röst, sin trygghet och sin väg in i musiken. Och det är inte något som väntar runt hörnet – det har redan brett ut sig. En dag kommer barnen fråga varför vi lät det hända.
Karin Hassle är musiklärare och specialpedagog
LÄS ÄVEN
Debatt: Musiklärarens verklighet är brutal
Debatt: Musikläraren om politikernas orimliga krav
Debatt: Musikämnet kan trängas undan när läroplanen görs om
Debatt: Utan elevens val har skolan blivit torftigare
Debatt: Musikundervisning i helklass är en omöjlighet
