Allt lärande innebär transformation. Att låta elever tro att lärande alltid ska vara lätt är inte snällt – det är att lura dem, skriver slöjdläraren Eva Söderberg.

En god vän och erfaren lärarkollega sa i somras: ”Det verkligt utmanande – men också det roligaste – med att vara lärare är att hjälpa varje elev över lärandets tröskel utan att för den skull sänka den när eleven tycker att den är för hög.”

Den metaforen fastnade hos mig för den beskriver så tydligt vad skolan egentligen handlar om i dag, inte bara i slöjdämnet utan i allt vi gör med eleverna, vilka förväntningar vi har på barns kapacitet, inte bara på lektionstid utan även i mellanrummen.

Om vi stannar en stund vid tröskeln som ska passeras för att ta sig vidare genom dörren – hur hög är den egentligen? Upplevs den hög för att det är för stor skillnad mot tidigare års trösklar eller har det helt enkelt inte funnits några trösklar vid tidigare passager? Är vi alla överens om tröskelns höjd eller är du ensam om att ha tröskel in till dina rum?

”Lärare hukar sig”

Att känna tröskelns höjd handlar om hur trygg varje lärare är i sina ämneskunskaper och styrdokument. Du behöver som lärare kunna betydligt mer i ditt ämne än det eleverna ska lära, för att pedagogiskt kunna överblicka och förutse gropar på vägen och hjälpa eleverna över tröskeln utan att sänka dess höjd. Det går inte att undervisa motsträviga elever i ett hantverk du själv tycker är svårt. Mycket landar också i vad som står – eller inte står – i våra styrdokument. Det är en omöjlig ekvation att bedriva likvärdig utbildning om vi inte vet hur en tröskel ser ut. I våra styrdokument verkar man oftast omedveten om att trösklar behövs.

Ständiga synpunkter utifrån på hur undervisningen ska utföras är en annan aspekt. Jag förstår inte hur det gått så långt att lärare hukar sig och anpassar undervisningen i stället för att hävda sin profession, men minns hur det var att arbeta som svensklärare och tvingas bortse från stavfel och grammatiska tokigheter för att inte hämma elevernas kreativitet, i en tid då rödpennan var en svensk-lärares skamligaste redskap.

Samhällets förväntningar på vad barn klarar har också förändrats och suddats ut allt mer. Vad tror vi egentligen att barn klarar av på andra sidan ”pallar inte”?

Sänk inte trösklarna!

Sist men inte minst är det avgörande hur mycket ork vi har kvar till själva kärnuppdraget – att undervisa. Det är långt ifrån försumbart hur mycket extra uppgifter som läggs på pedagogiskt utbildad personal i dag och hur lätt det är att sänka tröskeln när trycket blir för hårt.

Allt lärande innebär transformation. Att låta elever tro att lärande alltid ska vara lätt är inte snällt – det är att lura dem. Det är utmanande att hålla i och hålla ut men belöningen när tröskeln passerats och man ser elevens stolthet över att ha lyckats ta sig över och vidare gör det mödan värt.

Vi måste våga säga det högt: trösklarna finns där och vi behöver inte sänka dem. Vi behöver snarare enas om tröskelns höjd – få möjlighet att utföra jobbet vi utbildat oss för och ha ork att stå kvar när det blåser.

Eva Söderberg är slöjdlärare på högstadiet på Glöstorpsskolan i Göteborg.

LÄS ÄVEN

Söderberg: Jag fixar inte att utgå från elevernas intresse

Söderberg: Många elever saknar en rimlig chans att bli bra på slöjd

Söderberg: De yngsta får en egen dator – men ingen slöjd

Söderberg: Många barn har låg tillgång till slöjd utanför skolan

Söderberg: Sorgligt när även nybyggda slöjdsalar är undermåliga