”Mentorskapet en billig ersättning för särskilt stöd”

Mentorskapet håller på att knäcka lärarkåren.

Det som skulle skapa trygghet och relationer har blivit en ursäkt för att inte ge elever det stöd de faktiskt har rätt till. När skolor skär ner på speciallärare och resurser får lärarna ta smällen. Allt hamnar i knät på "mentorn”.

”Coacha, stötta, trösta”

Vi ska coacha, stötta, trösta, väcka, motivera och påminna. Vi ska sms:a hemmasittare varje morgon så att de känner sig ”sedda”. Vi ska hjälpa elever att planera läxor, prov och uppgifter – trots att allt redan ligger i deras och föräldrarnas studieplattform.

Och när det inte räcker? Då ska vi sitta i möten med EHT, socialtjänst, vårdnadshavare – ibland flera gånger i veckan. Förra året räknade jag till sjutton timmar bara på sådana möten. Det är över två hela arbetsdagar. Och nej – den tiden finns inte i vårt schema.

Samtidigt ska vi fortfarande undervisa. Förbereda och planera lektioner. Rätta. Bedöma. För mig som språklärare med sex klasser betyder det minst 170 texter som ska läsas och bedömas.

”Springer snabbare”

Mentorskapet har blivit en billig ersättning för särskilt stöd. En kosmetisk lösning som får det att se ut som om skolan gör insatser – när det i själva verket bara är läraren som springer snabbare.

Det är inte hållbart. Och det är inte rättvist.

Mycket av det vi kallar mentorsuppgifter är i själva verket ett föräldraansvar. Det är inte mentorns jobb att planera upp sina elevers läxläsning, ringa och väcka dom eller hålla ordning på deras schema. Det är föräldrarnas uppgift.

Vi vill vara bra lärare. Men vi kan inte vara det när vi tvingas agera föräldrar, socialsekreterare och livscoacher – samtidigt som vi ska bedriva undervisning av hög kvalitet.

Mentorskapet är en källa till utmattning. Mentorskapet är skolans dåliga samvete. Mentorskapet är ett plåster på ett system som blöder.

Vi har inte tid att fixa allt! Att vara lärare är ett heltidsjobb i sig. Vi behöver få vara bara lärare – inte allt annat.