Vill se lag om lärares tid: ”Måste pressas fram”
Lagstiftning av lärares tid är en öppning, skriver Thomas Hunter.
Debatt
Tidöpartierna går vidare med lagförslag om balans mellan lärares undervisningstid och planering. Thomas Hunter ser ett förslag som inte är perfekt – men som är en öppning.
”Vi kan inte längre lita på partsmodellen. Inte för att idén om förhandling är fel, utan för att maktbalansen har kollapsat”, skriver han.
Lärares arbetstid har blivit systemets buffert. När resurser saknas och styrningen brister absorberas konsekvenserna av professionen: Fler undervisningstimmar, mindre planering, större barngrupper och fler arbetsuppgifter. Men det här är inte först och främst ett arbetsmiljöproblem – det är ett maktproblem.
”Långt ifrån perfekt”
Lagrådsremissen om tid för undervisningsuppdraget är långt ifrån perfekt. Den skjuter avgörande frågor till en förordning, lämnar gränsdragningar öppna och saknar tydligt begränsande sanktioner och spann som riskerar att bli lägstanivå, allt detta är sant, har sagts – och måste sägas.
Men alternativet är värre.
Den här lagrådsremissen är inte perfekt. Den är försiktig, teknisk och stundtals feg men den är också något mycket viktigare: den är en öppning.
Vi behöver säga det rakt ut: Vi kan inte längre lita på partsmodellen.
Inte för att idén om förhandling är fel, utan för att maktbalansen har kollapsat. När arbetsgivarsidan kan höja undervisningstid, fylla årsarbetstid med kringuppgifter och kalla det ”effektivisering”.
Då är det inte längre förhandling – det är ensidig styrning och det är därför denna fråga inte kan vänta. Det är därför lagstiftning måste gå före avtal. Vi kan inte längre lita på att partsmodellen förmår skydda läraryrket.
”Inte en tolkningsfråga”
När maktbalansen är bruten är förhandling inte längre en lösning, utan en tom ritual. Staten måste sätta ett tak för undervisningstid som inte kan förhandlas bort, omdefinieras eller fyllas med kringuppgifter. Undervisning, planering och uppföljning måste vara en uttömmande definition – inte en tolkningsfråga för huvudman.
Detta handlar inte om form eller timmar i schema – det handlar om en profession som utan lagstiftning kommer fortsätta definieras av budgetramar, HR-system och ”pedagogiskt närliggande arbetsuppgifter”.
Att lagstifta om arbetstid är inte ett angrepp på professionen - det är ett erkännande av att professionen inte kan skydda sig själv i ett system som bygger på ständigt effektiviserad underbemanning.
Ett politiskt fönster står öppet
Vi har ett politiskt fönster som inte kommer att stå på glänt länge. När valet närmar sig, när kompromisserna staplas och när viljan till förändring tunnas ut – då är det för sent.
En lag som inte är på plats före valet riskerar att aldrig bli verklighet. Vi måste också vara ärliga internt:
Ingen lagstiftning genomför sig själv, så om vi inte organiserar tryck nu – politiskt, medialt, internt och i avtalsrörelser framåt – då kommer denna reform urholkas innan den ens trätt i kraft. Då blir den ännu ett dokument som lovar mycket och förändrar lite.
”Måste pressas fram”
Detta är inte läget för perfekta lösningar. Det är läget för riktning och för maktförskjutning. För ett tydligt besked: lärarnas arbetstid är inte längre fritt disponibel.
Inget kommer ske av sig självt. Lagen måste pressas fram, skärpas och försvaras. Det kräver konfliktvilja, inte samförstånd. Det kräver mod, inte tålamod.
Det är nu. Inte sen.
Thomas Hunter, ordförande Sveriges Lärare Partille
LÄS ÄVEN:
Efter regeringens besked: ”Lärarna flåsar i nacken”
Lag om undervisningstid – redan nästa sommar
Hon rasar efter skolledarnas utspel: ”En skymf”
Ministerns löfte till lärarna – och sågning av skolledarna
