HP Tran: Vi fortbildas – men blir varken klokare eller bättre

ETT PROBLEM MED MÅNGA SKOLOR idag är att ledning, rektor, elevhälsa och utvecklingsgrupper inte längre litar på lärarnas kompetens och arbete. Det ska utvecklas, kompetenshöjas, fortbildas och så vidare. Timmar efter timmar slösas bort i menlösa möten för att diskutera allt möjligt.

Eftermiddagarna, ibland ett i veckan, ibland två, ägnas åt möten och utveckling. Ena stunden är det lektionsdesign, andra stunden relationellt arbete, tredje bildstöd, fjärde inkludering, femte lektionsmall och så vidare – hela vägen fram till läsårets slut. Sedan börjar det om igen.

Man undrar:

• Hur ska vi höja resultaten?
• Varför är det så mycket bråk och konflikter?
• Hur ska vi få fler att läsa?

Vi pratar om problemen – men ges aldrig tid att faktiskt lösa dem.

Diskutera med grannen. Diskutera i smågrupper. Diskutera i helgrupp. Se på den här filmen. Läs den här texten. Återsamling om en timma. Vad diskuterades? Vem förde anteckningar? Glöm inte att skriva ned vilka som närvarade på mötet.

Folk skruvar på sig. Känner stressen öka. Irritationen bubblar. Ska jag säga något? Eller är alla med på det här?

På mötena pratar oftast samma personer. De säger många bra saker. Fina ord. Viktiga ord. Bra budskap med goda intentioner. Alla nickar instämmande. Rektorn gillar det som sägs.

Var är vi? ↩️

Vart ska vi? ↩️

Hur gick det? ↩️

PowerPoint efter PowerPoint efter PowerPoint. Enkäter som ska skickas. Utvärderingar. Diskussionsfrågor. Årshjul. Alla ska ingå i en grupp. Några ingår i utvecklingsgruppen. Vilken grupp är du med i?

Alla sitter där. Lydigt. Nickar instämmande. Kollar på klockan. Hur länge ska vi hålla på? Men ingen säger något. De som har ordet har fortsatt ordet. Rektorn nickar inställsamt.

– Vilka bra diskussioner!

Vi pratar om hur vi ska lösa problemen, hur vi ska höja resultaten. Men vi ges aldrig tid till att faktiskt lösa problemen.

– Lös det i arbetslaget, säger man. Sedan diskuterar vi vidare om problemen, lokaliserar problemen och sätter ord på problemen. Lösningarna har man. Men tiden räcker inte till.

Tänk om lärare fick vara lärare

Så går man hem.

Sätter sig tungt ner i soffan. Pustar ut. Äter middag. Sent på kvällen slår man sig ned vid köksbordet, sätter igång jobbdatorn och arbetar med det man ej hann göra på jobbet. Det kallas ju trots allt förtroendetid och den kan man göra när som helst och var som helst. I bussen på vägen hem, i sängen, medan man borstar tänderna, innan man ska sova, eller vid köksbordet. Förtroendetiden kan ju också vara ta igen arbete-tid.

Tänk om lärare fick vara lärare, om karriärstegen för lärare handlade mer om kärnuppdraget istället för det tidsödande ältandet av skolutveckling, möten, fortbildning och evighetslånga diskussioner.

Tänk om mötestiden hade kortats ner och fler från skolpersonalen deltog på lektionerna, gick runt i klassrummen och faktiskt undervisade?

HP Tran, lärare i Göteborg

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Vi Lärare.