Debatt: ”Låt skolan slippa fler mirakelmetoder”

Har du jobbat länge i skolans värld? Då har du säkert stött på begrepp som ”lärstilar”, ”grit” och ”resiliens”. Skolan ska bygga på forskning och beprövad erfarenhet, men det gör den långt ifrån alltid.

Elever har olika förutsättningar. Skolan lyckas olika väl med elevers måluppfyllelse. Skolan har ett kompensatoriskt uppdrag. Dessa tre påståenden utgör en ekvation som är omöjlig att lösa utan att blanda in ytterligare en faktor: resurser. Där uppstår dock en stark ovilja hos såväl huvudmän som skolledningar.

Lösningen tillåts inte kosta pengar

Frågan om hur elevers måluppfyllelse ska öka handlar istället uteslutande om vad lärare och övrig personal ska kunna åstadkomma med befintliga eller krympande resurser. I kölvattnet av dessa fruktlösa diskussioner lanseras gärna någon förförisk mirakelmetod som ska lösa våra problem, utan att kosta pengar.

Tanken bakom lärstilar var att varje elev skulle nå sin fulla potential om hen fick lära sig på sitt eget sätt. Vissa lärde sig bättre om de fick undervisningsmaterial att röra vid (taktilt), medan andra behövde få materialet i ljudform (auditivt). Därutöver fanns ytterligare en handfull lärstilar.

Svårigheten låg i att adressera alla elevers individuella behov samtidigt. Det gick förstås inte då och det går inte nu. Nuförtiden pratar man inte längre om lärstilar. Dessa avfärdades med hjälp av kognitionsforskning som visar att inlärning sker på likartat sätt, våra olikheter till trots.

Frågan är dock om inte elevhälsoteamens långa listor över individuella anpassningar är nutidens svar på lärstilar.

Grit är ett begrepp som i Sverige förknippas med forskaren Torkel Klingberg. Det betyder ungefär ”jäklaranamma”, uthållighet. Genom undervisning om grit, skulle eleverna lära sig att kämpa på med svåra uppgifter istället för att ge upp.

Här uppstod snabbt problem. Visst kan man berätta för elever om vikten av uthållighet, men det innebär inte att eleverna omsätter det i handling. Vissa har uthållighet, andra inte. Detta hänger ihop med våra medfödda egenskaper, som inte förändras i en handvändning (eller alls).

Skippa fler ogenomtänkta projekt

Nu sveper resiliens över delar av den svenska skolan. Ett batteri av så kallade resiliensövningar som påstås öka elevernas motståndskraft och förmåga att resa sig efter motgångar. Att komma igen efter misslyckanden är viktigt, inte minst i skolsammanhang.

Finns det då något som visar att denna förmåga kan läras ut? Nej, ingenting. De studier som har gjorts är behäftade med en rad problem, varav det största är att de inte undersöker sambandet mellan undervisning i resiliens och mätbara resultat (ex. betyg). Det handlar huvudsakligen om små självskattningar, som inte är representativa, generaliserbara, kontrollerade för annan påverkan eller gjorda utifrån svenska förhållanden.

Ska man göra något åt låga resultat, måste man våga se verkligheten, erkänna den och därefter fundera över rimliga lösningar. Inte dra igång fler ogenomtänkta projekt av tvivelaktigt värde.

När ska den insikten slå till i skolvärlden?

Therese Rosengren, gymnasielärare, Stockholm

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Vi Lärare.