Debatt: Dags att göra upp med skolutvecklingskulten

Mycket av diskussionen runt “marknadsskolan” kretsar kring det faktum att skolor konkurrerar om elever på en yttre marknad. Mer sällan belyses det faktum att skolans marknadisering och kommersialisering även har inneburit en inre marknad, med möjlighet att odla personliga varumärken och tjäna stora pengar på pedagogiska idéer och koncept. Allra tydligast märks detta när vi pratar om skolutveckling.

Jag vill inleda med att jag verkligen uppskattar utveckling. Jag läser böcker, ser dokumentärer och försöker lyssna på människor som jag inte håller med. Sånt tror jag är utvecklande. Vårt samhälle har utvecklats och det är jag mycket positivt inställd till. Naturligtvis måste även skolan och lärare utvecklas, i takt med nya pedagogiska rön och förändringar inom våra ämnen.

Det jag ska skriva om nu handlar om någonting annat.

Kulturskapande konsult-kult

Jag skulle inte säga att det handlar om en sekt, det låter både elakt och drastiskt. Ingen behöver säga upp kontakten med nära och kära. Kult kanske är ett bättre ord? En skolutvecklingskult? Någon form av dyrkan handlar det i alla fall om, för det finns framstående auktoriteter som står högt i kurs och de flesta ansluter nog till kulter på grund av övertygelse och goda intentioner.

Man kanske kan prata om en konsult-kult? En kult som skapar en kultur. Ett barn av nedskärningar och new public management som ska hjälpa oss andra att arbeta lite smartare. Att bli “effektivare”.

På sina håll växer det fram ett eget språk och man börjar missbruka metaforer. Man snackar skolutvecklingska. Jag har testat det själv för att försöka ställa mig in, utan att någonsin känna mig bekväm. Samarbete blir “tillsammansarbete”, insiktsfulla inspel blir “tankespjärn” och det gäller för allt i världen att vara “framåtlutad”. Om man är tillräckligt framåtlutad så kan man till och med bli en “lärspridare” eller en “förändringsagent”. Vem lockas inte av det?

Passa dig bara så att du inte tippar över och faller på näsan.

Ser sig själva som upplysta

Man verkar odla en stark gemenskap och det är viktigt! Man säger sällan emot varandra inom en kult och även om lärorna som sprids kan skilja sig åt så är det gemensamma budskapet utveckling. Ständig utveckling. Som om mer utveckling sker ju fler gånger vi säger utveckling. Och budskapet sprids måhända på olika håll, men ibland sammanstrålar man. Inte sällan på en konferens någonstans.

Det handlas pedagogiska idéer i stället för renkorv och t-shirts.

Jag har faktiskt sett den där gemenskapen på LinkedIn och känner instinktivt att den inte inbegriper mig. Fråga mig inte vad det beror på, men kanske känslan av att de inte vill svara på mina frågor och att de verkar se sig själva som upplysta? Att de har funnit sanningen och att den nu måste spridas till alla oss som har kommit en lite kortare väg på vår “resa”?

Var det där en metafor?

Kom och köp mirakelmetoder!

Tyvärr, vilket alldeles för ofta verkar vara fallet med kulter, så finns det bakomliggande ekonomiska intressen. Det är synd, för det tar bort en del av den eventuella charmen. De där konferenserna som jag nämnde, de verkar ibland nästan påminna mer om en marknad. En kommers där det handlas digitala lösningar och banbrytande pedagogiska idéer i stället för renkorv och t-shirts med tveksamma motiv. Alla som är där verkar i alla fall vara väldigt glada, så på den punkten skiljer inte marknaderna sig åt.

Eller egentligen kanske man borde kalla det för en industri? En skolutvecklingsindustri. Kulten verkar ju involvera mängder med människor! Och olika företag! Alla med sina egna små mirakelmetoder till försäljning. Kom och köp!

Det pratas som sagt mycket om utveckling, men leder det till utveckling? En marknad kräver ständig tillförsel av nya produkter och man kan säga mycket om kulter, men bra på att ta till sig av forskning och vetenskap är de inte. Och det är heller inte alltid produkterna med störst nytta som säljer bäst.

Kommer ni ihåg fidget spinnern?

Pedagogiska fidget spinners – vad leder de till?

Jag tror vi måste ställa oss frågan vad det egentligen är som utvecklas: skolan eller personliga karriärmässiga ambitioner och skolutvecklingsföretagens omsättningar? Även om driv och entreprenörskap har sina fördelar så anar nog den uppmärksamme vad jag anser. Jag tror till och med att det kan ha varit skadligt och lett till förekomst av irrläror.

Pedagogiska fidget spinners – roliga att pyssla med en stund, men vad leder de till för nytta?

Nåja, vi andra får väl helt enkelt inse att vi inte är en del av det där. ”Det blir till att knega på” som någon säkert sa efter att ha dragit en nitlott. Vi får försöka hålla ihop det i väntan på att mirakelmetoderna ska börja betala av sig, eller tills vi får en skola som inte sätter sin tilltro till dem.

Fredrik Törnqvist, gymnasielärare, Stockholm.

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Vi Lärare.