Om avtalsrörelsen och att låta lärare vara lärare

Igår 15:19

Ledare Den kommunala avtalsrörelsen må vara över för stunden, men Sveriges Lärares regleringsagenda ligger fast. Vi har inte nått ända i mål med motparterna.
Därför ökar vi trycket på regeringen att införa statliga regleringar och därefter vidtar nya partsförhandlingar, skriver Anna Olskog i sin ledare.

Låt lärare vara lärare. Parollen ska utläsas som att få vara BRA lärare. För vi lärare blir bra när vi ges tid att både förbereda och följa upp vår undervisning. När vi ges ett hanterbart antal timmar att undervisa. Och när klasser och barngrupper inte är för stora.

Frågan om att ge lärare en hyfsat normal arbetsbelastning och hyggliga förutsättningar att kunna fokusera på god undervisning borde inte vara kontroversiell. Men det är den.

Visst är jag besviken på att det inte gått att komma längre med våra motparter om regleringar av lärares undervisningsuppdrag. Varken tak för antalet undervisningstimmar eller säkerställd tid för planering och uppföljning har kunnat överenskommas.

Enligt arbetsgivarsidan blir det för dyrt. I praktiken låter de skolväsendet vila på ett fundament bestående av lärarnas samvetsstress där arbetstiden är slut långt innan arbetsuppgifterna är det.

Blir det bra om vi struntar i eleverna?

Det blir billigare att lita till lärarkårens plikttrogenhet. Många betalar med sin egen hälsa hellre än inte lämna barn och elever i sticket. Och riktigt alla elever hinns inte med – trots att vi slår knut på oss själva.

I mina mörkaste stunder tänker jag att jag inte ska säga ”Låt lärare vara lärare”, utan i stället ”Lärare – låt det vara”. Att konstatera att när arbetstiden är slut så är den slut. Att strunta i hur barn och elever drabbas. Blir det bra så?, vill jag fråga motparter och politiker.

Det ser inte lika illa ut för alla lärare – det stämmer. Det ser olika ut. Väldigt olika. Från kommun till kommun. Från en skola till en annan. Och det är en del av problemet! Olikvärdigheten. Varför ska förutsättningarna bero på hur den ena eller andra kommunen prioriterar?

Effekten blir skiftande utbildningskvalitet för barn och elever. Politiker snackar gärna om vikten av en likvärdig skola och förskola, men det förblir en omöjlighet så länge som vårt skolväsende inte styrs och regleras som ett sammanhållet system.

Slaget om regleringar är inte över

Avtalsrörelsen visar att våra motparter inte är mogna att bli våra medparter. Det är frustrerande. De borde förstå och förmå bättre. Men att Sveriges Lärare till sist skrivit på det kollektivavtal som ger våra medlemmar värdemässigt samma villkor som de andra fackförbundens medlemmar i kommunsektorn – varken bättre eller sämre – betyder inte att slaget om regleringar är över. Långt därifrån.

Nu måste vi få regeringen att gå vidare med utredningen ”Tid för undervisningsuppdraget”. Den innehåller liknande krav som dem vi drivit i avtalsrörelsen. När regeringen skrider till verket under det närmaste året har vi nu ingått en bindande överenskommelse med SKR/Sobona om nya förhandlingar för att komplettera lagstiftning med kollektivavtalade villkor. Jag hoppas att motparterna då är redo att låta lärare vara lärare.

Ledare i Vi Lärare #4 2025