”Svenska lärarkåren är så rädd för att göra fel”

Grekisk sallad vid poolen och utsikt över Mälaren, så kan en lunch också vara. Åsa Sourander och hennes man John Steinberg bor utanför Sigtuna sedan femton år tillbaka och inte minst den här soliga försommardagen känns den flytten självklar.

Åsa Sourander beskriver valet de gjorde som ett val mellan kultur och natur, ett val mellan stadens utbud och lugnet, fridfullheten, skogen och blommorna. Den gången vann naturen.

Den här texten handlar om Åsa Sourander men ni läsare måste ändå få reda på hur hon, som först var lärare i tjugo år och sedan jobbade som fortbildningsansvarig på Åbo Akademi, hamnade i Sigtunatrakten tillsammans med John Steinberg som är filosofie doktor i pedagogik.

– Jag lyssnade på den här mannen på Skolforum. Han höll en föreläsning om att leda dagens lustbarn och pratade om sin bok ”Världens bästa fröken”. Så jag satt där bland 500 andra människor och tänkte: ”Wow, den här måste jag ha till Finland”, till vår kommande konferens i Tammerfors. Men jag hade liksom inte tänkt att följa med när han åkte tillbaka …

Hon konstaterar att trots att Sverige och Finland är så nära varandra geografiskt är länderna väldigt olika, inte minst gäller det skolan. När hon väl flyttat till Sverige jobbade hon först som lärare och sedan som specialpedagog.

– Det tog mig några år innan jag knäckte den svenska skolkoden. Något som överraskade mig var insikten att i Finland är du som lärare automatiskt en auktoritet. Här måste du förtjäna din auktoritet, du måste förtjäna ditt förtroende.

---

I samband med husköpet i Sigtuna fick hon jobb i en fjärdeklass i Sigtuna och hon säger att rektorn sa till henne att hon skulle få en fast anställning om hon lovade att inte bli sjuk på tre år. Klassen hade en stämpel på sig som en jobbig klass och hade redan bytt lärare fyra gånger.

– Så jag var där, jag var på plats varje dag. Då skrev jag två böcker, ”Sisu i klassrummet: fem framgångsfaktorer från Finland som ger resultat” och boken ”Att vända en klass: från oro till fokus” tillsammans med John. Jag skulle inte vilja vara utan de åren för jag märkte att det som är det allra viktigaste är bemötandet. Hur man bemöter eleverna och föräldrarna och hur man kan samarbeta med föräldrarna för barnens bästa, säger Åsa Sourander som poängterar att det är viktigare än alla pedagogiska modeller.

Ivrigt, målande och med stor entusiasm berättar hon om hur hon med hjälp av drama, en flygande geografilektion, fick in historia, geografi, musik och dans och ja, allt möjligt, i undervisningen. Hon pratar också om skolresan till Orsa och diskokvällen med tryckartävling då stämningen i klassen var så bra att allt stämde. Då fick hon gåshud och den känslan, den av djup gemenskap, den är det som hon tycker är det allra viktigaste.

Samhörigheten och respekten för varandra i gruppen ger trygghet och individen vågar vara öppen för lärande. I den kulturen ökar måluppfyllelsen.

– Jag är kritisk mot vårt skolsystem i dag med alla kunskapskrav och all målstyrning. Man tappar bort det som egentligen är viktigt, att hjälpa ­varandra och stötta varandra. Ju fler som lyckas desto bättre är det för helheten. I våra dramaprojekt i klassen samlades vi inför en föreställning, bildade en ring, tog varandras händer och sa: ”En för alla, alla för en. Allas insats är viktig. Tillsammans är vi bäst”.

Med jämna mellanrum i sitt yrkesliv, under de perioder hon inte har arbetat i klassrummet, har hon känt att det är i klassrummet hennes hjärta finns. Hon har längtat tillbaka till responsen, värmen och förtroendet som hon menar att man får med barn. Barn är så omedelbara, så tydliga med vad de tycker.

Så var det när hon blev kommunövergripande specialpedagog i Sigtuna och bland annat skulle jobba med handledning men så behövde nu nedlagda Valstaskolan en specialpedagog och Åsa Sourander blev helt fascinerad av eleverna.

---

Innan vi återkommer till Valstaskolan måste vi göra en tidsresa. Då hon under 1990-talet ofta åkte till Sverige för att få inspiration och för att lära sig, då var hon imponerad av allt från klassråd till stormöten och av hur svenska lärare och den svenska skolan jobbade med delaktighet. Så när hon flyttade till Sverige några år in på 00-talet hade hon en lite romantiserad bild av att så såg nog verkligheten ut fortfarande.

– Men jag märkte att något hade hänt, det var inte riktigt så längre. Men sen när jag kom till Valstaskolan och fick lära känna alla dessa nationaliteter och jobba med de här barnen som har de sämsta möjligheterna och fick höra deras berättelser, då fick jag deras förtroende. Så i Sverige blev jag drabbad av världen och det tror jag inte att jag skulle ha blivit i Finland.

Åsa Sourander säger det själv, på sjungande finlandssvenska, att mötena med eleverna på Valstaskolan har berört henne ända in i själen. Hon anser också att många elever har talanger och kunskaper som inte värderas i den svenska skolan i dag. De teoretiska kunskaperna i svenska, matematik och engelska är det som räknas. Hon beskriver de imponerande matsalsdekorationerna när det var bal för niorna, konstverken som åttorna hade gjort på Valstaskolan.

– Alltså, en stor del av lärarkåren jobbar extremt hårt för att stötta de här eleverna på olika sätt men jag tycker inte att lärarna får förutsättningarna. Det är också stor skillnad mellan den svenska lärarutbildningen och den finska.

”För en ung lärare är goda lärarförebilder viktiga.”

Kraven på de blivande lärarna är mycket högre i Finland menar hon, deras förmåga att undervisa bedöms hårdare och mer närgånget. Det är också många, många sökande på varje fast lärartjänst, särskilt i Österbotten.

Åsa Sourander tror på kontinuitet och stabilitet och tar det finska betygssystemet som exempel. Där är 5 godkänt och 4 underkänt och skalan går upp till 10 och så har det varit ”sedan mormors tid”. Det gör att alla vet vad som gäller.

Hon menar också att det pratas för lite om motivationens betydelse, om att lärare måste beröra och engagera. Inte minst gäller det eleverna i Sverige, som är mer av lustbarn, som hon säger det. Hon tror att man nog är mer pliktmänniska i Finland.

I augusti går hon i pension och hon leker lite med tanken på att skriva en bok om just det där hon pratade om nyss, om hur hon drabbades av världen i den svenska skolan.

John Steinberg kan inte låta bli att flika in: ”Folk kommer inte undan Åsa. Hon bemöter så bra, hon är alltid uppmuntrande. Hon är som en oemotståndlig kraft som inte släpper taget, som inte ger sig.”