För de här barnen gör det ont när sommaren kommer
Krönika ”Dessa ungar behöver inte hårdare straff. De behöver envisa vuxna som gett sig fan på att inte ge upp”, skriver Maria Wiman.
Det är den där tiden på året när vissa ungar trilskas lite extra. De slår bakut. De bits hårt, ryggar tillbaka när man vill komma nära, fräser, spottar och undviker att möta ens blick.
Det är barn som inte alls längtar efter sommarlovet. Det är små yrvädersknoddar som aldrig har upplevt Bullerby-bubblande sockerdricka i grönskande trädgårdar eller ljusa sommarkvällar med ljumma vindar som smeker kinden.
Tryggheten försvinner
För somliga gör det ont att sommaren kommer. Man förlorar sitt sammanhang, den trygga byggnaden, en lagad skollunch, godmodiga vuxna, skolgårdens aktiviteter och vardagens pålitliga ramar.
Det här är barn som gråter fast ögonen är torra, som inte alls vill kramas men inget hellre vill än att faktiskt få försvinna in i en famn. Det är de yviga toviga okammade knoddarna som hellre bråkar än att visa hur ont det gör på insidan.
Som nyexad förvånades jag över dessa trasselsuddar som ställde till med bråk precis innan vi skulle skiljas.
Men nu vet jag bättre.
Jag vägrar att ställa upp på det
Nu förstår jag att det för många är en okuvlig försvarsmekanism. För det är ju lättare att skiljas åt som ovänner. Det är mindre smärtsamt att säga farväl till den man är arg på.
Men jag vägrar att ställa upp på det. Jag kommer att hålla i den där ungen så hårt och obändigt jag kan. För ett hejdå kan lika gärna vara ett “vi ses snart igen”. Och vem vore jag om jag gav upp på den skrotunge som redan som liten utvecklat taggar på huden som ett pansar mot omvärlden?
Politiker i höga torn pratar om att jag ska straffa dem hårdare. Men jag tänker tvärtom. Om de kom ner till golvet hade de också förstått. Dessa ungar behöver inte hårdare straff. De behöver envisa vuxna som gett sig fan på att inte ge upp.
LÄS MER:
Wiman: Tårarnas tid nu kommer – jag hatar att säga hejdå
