Det vore uppfriskande med lite smärtsam ärlighet

I Köping ska man inte längre få dricka mjölk till skollunchen. 300 000 sköna kronor per år sparar man på detta sätt in i ett nafs. Lite benskörhet och allmän näringsbrist får man tåla när skolan ska reglera budget.

Överallt i landet kan man läsa om skolor som skär ner på lärare, om lärare som får orimliga scheman till hösten och redan stora klasser som slås ihop till sardiner i burk. Här ska sparas och gnetas in absurdum. Man kan alltid hyvla och skära lite till. Pressa på bara!

Samtidigt pratar vår skolminister om ett lästapp som har gjort våra barn till vad hon kallar funktionella analfabeter. Hon pratar om att det behövs fler speciallärare, lovskolor för yngre barn och mer undervisningstid. Hon pratar om flygande hundar, galopperande enhörningar och jonglerande drakar. (Det sista hittade jag på för att statuera exempel.)  

Fråga lärarna som inte orkar mer

Men faktum är att vi befinner oss i en absurd verklighet där regeringen stoltserar med att de minsann satsar på skolan samtidigt som skolan släpar sig fram på höftkulorna, nedslipad till skelettet efter år av nedskärningar. Allt är upp och ner, ut och in och bakfram.

Lotta Edholm kan skrävla hur mycket hon vill om regeringens historiska satsningar på skolan. Vi märker inte av dem. Fråga barnen i Köping hur regeringens givmilda gåvor märks i deras matbespisning. Fråga lärarna som känner att de inte orkar mer. Fråga dem som har bestämt sig för att byta bransch.

Thorén-barnen får undermålig undervisning och i Köping får man ingen mjölk till raggmunken.

I veckan har vi fått läsa om skolkoncernen Thoréngruppen. Där lever man minsann livets glada dagar, åtminstone högst upp på sockertoppen. Det tycks vara rajtantajtan både här och där. Samtidigt som Skolinspektionen konstaterar att det på 23 av koncernens 39 skolor tummas på både barnens undervisning och deras skollokaler har affärerna blomstrat och vinsten fyrdubblats på tio år.

944 saftiga miljoner har man tjänat och ägaren själv fick inte mindre än 81 mille i aktieutdelning. Tjofaderittan hambo, vissa skrattar hela vägen till banken, Thorén-barnen får undermålig undervisning och i Köping får man ingen mjölk till raggmunken. Men nog sker det historiska satsningar på skolan alltså. Jorå så att…

Lögn och förbannad dikt

Kanske är jag tjorvig i kolan. Kanske blandar jag äpplen och päron här. Jag vet ju att vi av någon anledning har kommunal skola i Sverige och att man inte kan beskylla regeringen för att Köping-barnen får vatten i glasen.

Men jag kan inte låta bli att känna illvilliga nålstick i ögonen när jag ser stolta politiker slå sig för bröstet, prata om historiska satsningar och vikten av att lägga pengar på skolan samtidigt som vi serverar vatten och bröd, dränerar skolan genom aktieutdelningar och jobbar oss sjuka. Det blir tjingtjong i kolan. Det känns som lögn och förbannad dikt.

Det vore uppfriskande

Ibland drömmer jag knasiga drömmar om beslutsfattare som är så ärliga att det nästan blir smärtsamt. Tänk om statsråd och kommunpolitiker kunde kroka arm och i kör förmedla saker som: “Hörrenini, nu har vi bestämt att vi ska spara lite på bekostnad av våra barns utbildning och lärares hälsa. Det är så himla kärvt just nu, vet ni, så vi har bestämt oss för att det får bära eller brista. Ja, det kommer att gå åt fanders naturligtvis men det kommer att se så otroligt fint ut i våra budgetrapporter.” 

Visst vore det – i en vrickad värld – uppfriskande på något sätt?