Maria Wiman: Vad gör skolan med våra barn?
Krönika ”Jag tror att det är svårare än någonsin att vara ung och i skolan hjälper vi duktigt till att krama om prestationsångesten. Vi kanske måste prata om skolans själva utformning och vad den gör med våra barn”, skriver Maria Wiman.
Maria Wiman: Vad gör skolan med våra barn?
År 0 när jag var liten fanns inga mobiltelefoner. När fröken Barbro var sjuk fick man anordna telefonkedja för att meddela att första lektionen var inställd. Jag hette Andersson på den tiden så jag var först och fick ringa nästa på listan. Det var Johan Berg och Johan Berg fick ringa nästa. Och så fortsatte det tills man hade nått ända ner till Anna-Karin Östlund. Det var som någon slags förhistorisk klass-chat på Snapchat.
Det fanns ju inga sociala medier. Min kroppshets kom från Baywatch och Veckorevyn. Den tidens näthat var toaklotter eller elaka lappar som skickades runt i klassrummet.
Saker gjorde ont då också. Det var baske mig inte lätt att vara ung, ens på 90-talet. Coola tjejerna i rökrutan på skolgården var inte nådiga, det var MTV och grupptryck. Jag minns det som ett evigt famlande efter att passa in, att göra rätt. Det var en ständig strävan efter att ha den perfekt sprayade snedluggen och att slippa få skåpet insparkat av lajbanskillarna i nian.
Svårare att vara ung idag
Men det går nog inte att jämföra med den satans golgatavandring det är att vara ung idag. Jag vet att det är evigt trendigt att som vuxen beklaga sig över den osnutna ungdomen (detta har ju gjorts ända sedan Sokrates dagar). Det är ju liksom tidens gång att vi åldringar ska oja oss över ohängda slynglar och bortskämda skitungar.
Men ändå. Jag tror att det är svårare än någonsin att vara ung. Nio av tio unga flickor känner stress från dagens skönhetsideal. Pressen kommer i synnerhet från de sociala mediernas aldrig upphörande flöde av stram perfektion. Lägg därtill den eviga kommunikationen där 30 minuter borta från luren innebär 60 nya notiser, timme efter timme alltid och jämt.
Det är som att fritiden blir en evig rökruta, en aldrig upphörande telefonkedja, ständiga påminnelser om att inte missa något, om att inget är gott nog, om att livet är ett konstant blinkande jäkla disco där man aldrig riktigt får slappna av.
Annars har man uppförsbacke
I skolan hjälper vi duktigt till att krama om prestationsångesten. Det är ett betygssystem med skarp gräns för godkänt. Det är prov och gärna omprov och därefter kanske ett prov till. Det är screeningar, dokumentation, F-varningar, matriser, utvecklingssamtal, nationella prov, läxförhör, omdömen och betyg. En ny studie från Umeå universitet visar att allt fler unga rapporterar stress och psykiska besvär på grund av skolan. Det handlar om en utpräglad rädsla för att misslyckas.
Skit samma att skolbyggnaderna är tömda på vuxna, att de särskilda undervisningsgrupperna har effektiviserats bort, att elevassistenten blev övertalig och att varma Gullan i skolcafét blev avpolletterad. Kraven är lik förbannat lika höga. Har man riktig tur har man välfungerande vårdnadshavare som lever i socioekonomiskt stabila förhållanden – annars har man en jädrarns uppförsbacke.
Svårt för ensamma lärare
Ensamma lärare i alltför stora elevgrupper har svårt att se ungen som skriker inombords. Vi hinner inte alltid märka flickan som snabbt tappar vikt eller pojken som flyger under radarn med sin smärtande själ. Vi har inte en sportslig chans att snappa upp eller reda ut allt som händer på sociala medier under helgen och som sedan påverkar skoldagen. Vi har svårt att kompensera för den vars mamma inte kan hjälpa till med läxan.
Enligt forskningsrapporten från Umeå universitet handlar det inte heller enbart om prov, betyg och bedömning. Det är också att hela tiden bli jämförd, rangordnad, placerad i fack. Alltid med framtiden som referensram.
Vi ska förstås ha krav
Det här är ingen ursäkt för att bete sig hur som helst såklart. Vi ska förstås kräva att ynglingarna är artiga, kommer i tid, lämnar in sin telefon, har med sig adekvat material och gör sitt bästa.
Men kan vi också komma ihåg hur himla asjobbigt det var att växa upp, redan innan vi hamnade i mätbarhetens extrema tidevarv? Kanske måste vi också lyfta diskussionen högre. Det handlar kanske inte längre bara om enskilda individer som behöver specialiserade insatser. Vi kanske måste bredda diskussionen. Vi kanske måste prata om skolans själva utformning och vad den gör med våra barn.
LÄS MER:
Maria Wiman: Hur mycket ska vi tåla innan valdagen kommer?
