Häromdagen hörde jag ett helfestligt inslag på radio! Det var en forskare som pratade om att ämnet “sorg och död” måste införas i skolan! Inga konstigheter här! Kötta in skiten bara! Inom mycket kort kommer Skolverket att ha sex nya moduler på temat “sorg och död” och om blott sex fortbildningstillfällen på bästa mötestid kommer alla lärare vara experter på att hantera barnens existentiella frågor om döden.

Det är i alla fall så det brukar se ut. Någon får en briljant idé, förslaget klubbas igenom och Skolverkets kringelkrokiga djungelhemsida utökas med lite moduler, krusiduller och fiffiga diskussionsfrågor. Sedan är det bara för lärarna att kasta sig in med hull och hår samt att stå beredda i skottlinjen när Skolinspektionen inom kort konstaterar att ämnet trots allt faller platt. 

Kraven har inte ställts

Men nu tycks det vara nya tider! Riksrevisionen har som genom ett mirakel lyckats slå sig in på Skolverkets snåriga hemsida, tagit del av innehållet och kommit fram till stödmaterialet som finns där har svagt vetenskapligt stöd. Myndigheten har inte ställt krav på att all relevant forskning ska beaktas och det saknas heltäckande sammanställningar av tillgänglig forskning.

Jahopp. 

Jag vill förlita mig på att jobbet redan är gjort.

Nu ska jag inte vara den som är den men jag tänker att det liksom borde vara självklart att man som lärare kan lita på att det som publiceras på skolmyndigheternas hemsidor vilar på solid vetenskaplig grund. Jag vill inte vara förmäten eller så men jag kan tycka att mitt jobb är att levandegöra och konkretisera vad forskningen har kommit fram till.

Jag har liksom inte riktigt tid att källgranska Skolverkets publiceringar och göra egna vetenskapligt understödda sammanställningar. Jag vill liksom – ja, spetsa öronen nu – förlita mig på att det jobbet redan är gjort innan det når mig på klassrumsgolvet. 

Frustrerat på klassrumsgolven

Skolverkets generaldirektör, Joakim Malmström, säger att han inte är jätteintresserad av att recensera hur saker kunnat pågå tidigare. Så olika det kan vara. Jag känner nämligen ett nästan abnormt behov av att veta just det. Var, hur och varför har det gått så fruktansvärt snett? Jag menar, det jobbar nästan tusen personer på denna myndighet, vem är det som kör egentligen? Hur kan vi ha hamnat här? Och kanske framför allt: Vem bär ansvaret för att ha slösat sönder min tid under alltför många år?

Det är inte lätt att jobba på Skolverket dessa dagar. Det är provplattformar för 800 miljoner som barkar åt fanders, det är en hemsida full av stödmaterial som är baserat på hipp som happ och det är allmänt dålig stämning i debatten. 

Men jag kan låta meddela att det är ganska frustrerat på klassrumsgolven också. Vi vill liksom bara göra vårt jobb så gott vi kan. Kan vi bara få rätt förutsättningar någon enda gång? Måste precis allt vara så in i djävulen svårt? 

• Fler krönikor av Maria Wiman hittar du här

LÄS MER:

Skolverkets besked – så ska de återfå lärarnas förtroende

Riksrevisionens kritik: Svagt stöd för vetenskaplig grund

Edholm: ”Skolverket har inte varit lärarnas bästa vän”

Lärarna reagerar på kritiken: ”En upprättelse”

Niclas Fohlin: Därför får vi lärare problem med evidenshysterin