Blir vi verkligen bättre av all fortbildning?
Krönika Vi kanske måste våga fundera på vad man kunde göra med tiden istället för att kompetensutvecklas i tid och otid, skriver Maria Wiman.
I skolan finns det ingen detalj som är för liten för att finslipas! Vi kan aldrig fortbildas nog. Vi ska diskutera i bikupor, utvärdera oss själva, ta språksprång, delta i det kollegiala lärandet, utveckla undervisningen om hållbar utveckling, bli bättre ledare, lära oss att systematisera det praktiska arbetet, öka jämställdheten i klassrummen, arbeta språkutvecklande. Ja, vi måste kompetensutvecklas – helst varje vecka. Helst flera timmar varje gång! Helst lite varje dag!
Jag har varit lärare en ansenlig mängd år vid det här laget, närmare två decennier. Och jag har fortbildats kontinuerligt varje vecka år efter år. Många timmar blir det. Jag borde egentligen vara Einstein vid det här laget. Oavsett vilken skola jag har jobbat på eller vilken skola jag besöker så är läget likadant. Det pågår en lika febril som tvångmässig fortbildningsaktivitet.
Man kan alltid bli bättre
Ibland funderar jag lite över Sveriges lärarkår och de intensiva utbildningsinsatserna vi tycks genomgå på varenda skola från norr till söder vecka efter vecka. Jag förstår att tanken är god. Man vill väl, vi ska bli spjutspetsar. Och det vore väl absolut förmätet av mig att på något sätt påstå att vi vore fullärda allihopa. Man kan alltid bli lite bättre.
Men fortfarande. Ibland funderar jag på all tid som liksom notoriskt ägnas åt att finslipa varje detalj av vår vardag. Tro mig, jag förstår att jag inte är kunskapsmässigt fulländad men jag förstår också vad som gör mina lektioner riktigt bra. Och för det krävs inga återkommande moduler signerade Skolverket, inga repetitiva kompulsiva diskussioner i liten grupp, inga nischade didaktiska navelskådningar.
Osexigt, jag vet. Men det är sanningen.
Det som behövs är tid till för- och efterarbete. Osexigt, jag vet. Men det är sanningen. Jag behöver tid att uppdatera mig i mina ämnen, att konstruera kloka och kreativa uppgifter, att fundera i efterhand på hur det gick, att titta på vad eleverna lärde sig. Kanske kanske kanske skulle mer tid ägnas åt just det, istället för möten i ämneslag och arbetslag, fortbildningsinsatser om allt mellan himmel och jord, navelskådning av didaktiska modeller och krokiga odyseer i vindlande skolverksmoduler.
Lär sig eleveverna mer?
Tanken måste väl ändå få tänkas? Stannar vi – det vill säga lärarkåren, huvudmännen, Skolverket, beslutsfattarna – någonsin upp och funderar på vad vi håller på med? Blir vi verkligen bättre av all fortbildning? Blir undervisningen hela tiden skarpare? Finns det statistik på att eleverna lär sig mer?
Kanske är det så. I så fall är det väl bara att kötta på med systematiskt überarbete. På’t bara! Enskilt, i par, alla för sjutton gubbar! Flera timmar i veckan!
Men om det inte är så att undervisningen blir markant bättre kanske vi måste våga fundera på vad man kunde göra med den tiden istället.
Eller vad anser ni? Är dygnet egentligen för kort för APT? Diskutera i bikupor.
LÄS MER:
Läraren har köpts ut av skolan – grät i rätten
