Sven-Eric Liedman visar hur det finns hopp för oss lärare

Allt oftare tycker jag att livet kräver för mycket av mig. Man ska inte bara hantera alla de praktiska problem som arbetslivet och föräldraskapet för med sig. Numera måste man även uthärda sin egen och andras upplevelse av att allt hela tiden blir sämre och att de problem som mänskligheten står inför är omöjliga att lösa.

För oss som jobbar i skolan blir det här extra påträngande. Vi ska dels lära barn och unga hur samhället ser ut, men vi är samtidigt en del av det tuffare samhälle som erbjuder allt mindre hopp för ungdomen. Som lärare kan jag inte blunda för vad som sker med klimatet, för krigen eller för den ökande otryggheten. Men ju mer jag pratar om de sakerna med mina elever, desto tyngre känns det förstås inom mig och ju mer måste jag kämpa för att hålla de här negativa tankarna borta. Detsamma gäller mig som förälder: jag kan inte lägga min egen oro för framtiden på mina barns axlar.

Krävs att man tror på påverkan

Jag har en egen metod för att försöka hantera det här som bygger på att inte luras att tro att samhället utvecklas enligt det matematiska begreppet ”tangentens riktning”. En tangent är en rät linje som tangerar en kurva i en punkt. Översatt till samhället innebär det här att som utvecklingen är nu, kommer den alltid att vara. Men samhällsförändringar sker inte linjärt. Först går det i allt snabbare takt i en riktning, men sedan vänder det och går i den andra riktningen, som den ekonomiska konjunkturen fast i längre cykler.

Både hastigheten och när vändpunkten sker är saker som går att påverka, men då krävs förstås att man tror att man kan påverka. Jag dras själv allt oftare med i tidsandan att det är kört. För några veckor sedan fick dock uppgivenheten en ordentlig törn när jag läste idehistorikern Sven-Eric Liedmans senaste bok ”Tidens smala näs – tankar i en vilsegången tid”. Jag fick en välbehövlig dos av tro på möjligheten till förändring och jag vill berätta om den.

Liedman pendlar i boken mellan systemkritik av samhället, filosofiska funderingar och tillbakablickar och tankar om framtiden. Utbildningssystemet har en framträdande roll i boken. Det styrsystem som uppmuntrar effektivisering, ”budget i balans”, konkurrens mellan olika aktörer och som hindrar lärare från att agera som en profession lyfts fram som skäl till skolans problem. Det här är förvisso uppfattningar som återfinns inom båda politiska blocken – jag slås till exempel av likheten mellan Liedmans och skolministerns syn på skolans digitalisering – men att Liedman tillhör politisk vänster går inte att ta miste på i sättet han uttrycker sig.

Julafton med önskelistor

Det som grep tag i mig när jag läste boken var dock inte Liedmans kritik mot de senaste trettio årens välfärdspolitik utan hans resonemang om hur samhället har förändrats, hur det kan förändras och om den stora tilltro han har till skolans möjligheter att vända på samhällsutvecklingen. Här finns ingen skiljelinje mellan socialism, liberalism och konservatism. Ingen politisk ideologi vill ha en skola som inte fungerar, ett klimat som inte går att leva i, krig eller ett otryggt samhälle.

Liedman beskriver hur mänskligheten blivit allt mer instängd i den verklighet som råder, utan möjlighet till förändring. Han menar att valrörelserna blivit mer som en julafton där de politiska partierna levererar önskelistor med förslag på vad de kan leverera till väljarna och att det inte längre finns någon plats för det långsiktiga perspektivet. Vi har enligt Liedman förlorat den politiska fantasi som krävs för att ens föreställa oss att samhället kan vara på ett annat sätt än som det är just nu.

Det vore ju som att protestera mot sig själv.

Men det finns hopp och det hoppet är enligt Liedman att tillräckligt många opinionsbildare engagerar sig mot det kunskapsförakt han menar växt sig starkt i samhället och att skolan återigen blir en plats för upplysning och bildning. Men politiska partier av alla färger har i olika grad varit delaktiga i att skapa den kommunaliserade och konkurrensutsatta skola vi har idag, så Liedman menar att det är svårt för politiker att protestera mot den övergripande styrningen av skolan. Det vore ju som att protestera mot sig själv.

Kraften behöver således komma någon annanstans ifrån. Liedman betonar vikten av den myndiga människan som står för sina handlingar och ord, till exempel lärare som slår vakt om kunskap trots att skolsystemet inte uppmuntrar det. Han menar att vi behöver lämna den kortsiktiga skolpolitiken och istället se kunskap som ett katedralbygge, där vi bygger något gemensamt nu som kommer framtida generationer till gagn. Vi kan inte dra oss tillbaka till den lilla världen, där vi känner oss hemma och är trygga. Vi måste även jobba för att förändra den stora världen.

Kraften måste komma från oss

Med den tanken lämnar jag för en stund boken ”Tidens smala näs” och återgår till mina personliga funderingar om det allt svårare läraryrket. Bör vi till den redan långa listan över enskilda lärares ansvar lägga att på individnivå genomföra den förändring som samhället behöver, mot kunskapsförakt och för ett återupprättat bildningsideal? Nej, självklart inte. Det är här som kollektivet – fackförbundet – kommer in i bilden.

Det finns ett enormt engagemang för skolan hos lärare runt om i Sverige, men allt för ofta uttrycks det engagemanget genom individens ansträngningar, inte kollektivets. Om lärare ska kunna utgöra starten på en förändring av skolan och i förlängningen samhället så måste kraften komma från alla oss lärare, lämpligen kanaliserat genom den organisation som vi valt för att representera oss: fackförbundet.

Vi lever i en tid där det behövs hopp och där det behövs en rörelse för att förändra tangentens riktning. Liedman skriver i avslutningen av sin bok: 

Var finns till sist hoppet?
Hos oss människorna. Splittrade i konsumismens järngrepp ter vi oss patetiskt maktlösa. Men den historiska utvecklingen formar aldrig en rät linje. Prognosmakare må älska extrapoleringar; verkligheten gör det sällan. Man har aldrig lyckats förutsäga de stora sociala rörelserna.

Krävs att vi inte ger upp

Nästa starka kraft för förändring kanske inte behöver vara varken partipolitisk eller ideologisk. Kan respekten för bildning, kunskap och humanism skapa den samhällsrörelse som gör att utvecklingen vänder? Jag håller det faktiskt inte för omöjligt och det räcker med att chansen finns för att jag själv ska se mer positivt på framtiden och orka engagera mig för att förändra den. Det tackar jag Sven-Eric Liedman för.

Men det är inte en 85-årig idéhistoriker som kan rädda skolan och samhället. Det är du som läser den här tidningen och jag som skriver den här texten som tillsammans kan göra det. Fast då krävs det av oss att vi inte ger upp och lämnar den stora världen, bara för att försöka att uthärda i vår egen lilla bubbla.