En välkommen bok om skolmarknaden – med glasklar slutsats

I boken ”Skolan efter marknaden. Om skolans och lärarrollens framtid” (Liber) ger forskare, opinionsbildare och lärare sina bilder av hur marknadsskolan påverkar olika delar av skolväsendet. Det är en högst välkommen och intressant antologi och en bok man läser med pennan i hand. 

I synnerhet två kapitel berör mig som verksam lärare.

•  

Det ena är ”Hur gör vi läraryrket attraktivt igen?” av Maria Jarlsdotter – rektorn som efter 21 år sa upp sig med buller och bång på grund av den ökade kontrollen av skolan, vinstmaximeringen och New public management-tänkandet. Vem kan vara mer lämpad att bidra till ett kapitel i denna bok?

På många sätt är Jarlsdotters kapitel rätt nedslående då problemen som beskrivs är högst kännbara som lärare – oavsett skola och huvudman. Men det är på samma gång upplyftande. Problemen går ju att lösa – om det finns en politisk vilja! (Och det måste det nog snart börja finnas, för om läraryrket inte blir mer attraktivt för toppstudenterna snart kommer vi få stora samhällsproblem framöver.)

Jarlsdotters ingång är att lika viktigt som hög lön är en god arbetsmiljö och goda arbetsvillkor, något som visar sig vid nyrekrytering av lärare där arbetssökare allt oftare ställer frågor som: ”Hur många undervisningsgrupper innehåller tjänsten?” och ”Hur stora är klasserna?”

Budskapet är tydligt: det är inte särskilt attraktivt med ett yrke där man inte vet hur hög arbetsbelastningen kommer att bli och där tjänsterna kan se fundamentalt olika ut, beroende på skola och framtida nedskärningar. Vi behöver reglera antal undervisningsgrupper och antal elever i klasserna, menar Jarlsdotter. Och systemet med skolpengen måste revideras – en elev får inte ses som en påse pengar!

Låt lärare vara lärare igen!

Ytterligare ett viktigt budskap Jarlsdotter för fram är att lärare i huvudsak måste få ägna sig åt undervisningsrelaterat arbete. Lärare kan ha goda relationer med sina elever utan att veta allt om deras problem och lektionen bör vara en fristad, understryker hon.

Som lärare i ett skolsystem där allt fler av elevhälsans uppgifter ramlat ned i lärarknäna via mentorskapet och nästan allt – ibland även elevers kunskapsbrister och psykiska ohälsa – ska lösas genom att lärare blir bättre på att ”skapa goda relationer” är detta en befriande läsning. Och den förs dessutom fram av en före detta rektor! Det är bara att jublande hålla med! Låt lärare vara lärare igen!

Läs och lär, rektorer!

Även Jarlsdotters svidande kritik mot det nya mantrat ”Systematiskt kvalitetsarbete” gör mig lärarlycklig. Att en rektor ser att detta resursslösande pappersvändarinslag stjäl värdefull tid från grunduppdraget är så hoppfullt och det är med stigande förtjusning jag läser om hennes skolas införande av arbetsgruppen ”revolutionsgruppen”: en grupp med uppdraget att renodla och skala bort allt onödigt, resurskrävande ”hittepå” som väller in över skolan. Vilken grej!

Läs och lär, rektorer!

Sverige behöver fler rektorer som Maria Jarlsdotter.

Mycket av det Jarlsdotter beskriver utifrån sitt rektorsperspektiv är något man som lärare väl känner igen: hur konkurrensen mellan skolor påverkar lärarrollen negativt och gör lärare till ofrivilliga, osjälvständiga säljare, hur föräldrakundernas (mitt ord, inte hennes) ”beställningar” och krävande beteenden påverkar lärarnas status, befogenheter och alla skolors möjligheter att agera som myndighet.

Det som gör hennes kapitelbidrag extra värdefullt är att hon, utifrån sitt övergripande rektorsperspektiv, hela tiden har fokus på lärarnas kärnuppdrag: lärares undervisning och elevers lärande, snarare än pappersexercis och att ha ryggen fri vid kontroller.

Sverige behöver fler rektorer som Maria Jarlsdotter och jag hoppas innerligt att hennes öppenhjärtiga skildring och kloka förslag på lösningar inspirerar och når ut till många – även skolpolitiker. Det går att organisera skolsystemet på ett annat sätt. Det är bara att sätta igång!

•  

Ett annat högintressant kapitel i boken är Jonas Linderoths och Erik Winerös bidrag, där de ställer sig frågan om undervisning i svensk skola verkligen kan vila på vetenskaplig grund givet det skolsystem vi har idag, (vilket ju står i skollagen att all undervisning ska göra.)

Frågan i sig är oerhört spännande. Men det som verkligen får det att bränna till är det författarna lägger in i ordet ”vetenskap”. För vilken vetenskap talar vi egentligen om? Det mest naturliga för författarna vore att ta avstamp i det pedagogiska forskningsfältet. Men det gör de inte.

Finns mycket att nysta vidare i

Istället utgår de från evidensbaserad forskning som identifierat framgångsrika undervisningsmetoder. Detta trots att evidensbaserad forskning, enligt författarna själva, har ett förhållandevis litet inflytande över svensk skola idag. (Bara det! Här finns mycket att nysta vidare i!)

Författarna för fram tre metoder som enligt evidensbaserade effektstudier visat sig ha tydlig positiv effekt på elevers lärande: testeffekten, alltså att återkommande jobba med pedagogiska tester för att återkalla kunskaper från långtidsminnet till arbetsminnet, fördelad inlärning då läraren sprider ut ett större undervisningsinnehåll över en längre tidsperiod, och responsiv undervisning, dvs att läraren anpassar undervisningen efter elevernas kunskaper.

Författarnas slutsats är att det lärare behöver för att kunna jobba evidensbaserat är tid. Metoderna kräver nämligen inte bara lärarkompetens utan även för- och efterarbete, för att kunna fungera väl för den aktuella elevgruppen. Men i ett målrelaterat skolsystem med en inbyggd marknadslogik och avregleringar är det svårt, för att inte säga omöjligt för lärarkåren att hinna eller lyckas.

Mycket i detta är tänkvärt

Att låta elever söka information på nätet och arbeta självständigt är metoder som inte kräver särskilt mycket förberedelsetid och som därför kommer att prioriteras i ett skolsystem där läraren inte ges tillräckligt med planeringstid. Detta trots att metoden saknar vetenskapligt stöd. Författarna avslutar kapitlet med: ”Olika pedagogiska arbetsformer kommer med olika prislappar.”

Det finns mycket i detta som är tänkvärt, som vi lärare och rektorer behöver diskutera tillsammans och som politiker behöver ta sig en rejäl funderare kring: Författarnas val av utgångspunkt i evidensbaserade metoder. Att dessa metoder inte riktigt fått fäste i skolan, t. ex att använda tester som effektiv pedagogisk metod för lärande, inte bara bedömningsmetod.

Att metoderna är svåra att arbeta utifrån i ett system där lärare tvingas att bocka av ”mål” snarare än jobba efter det vi vet om kognitiv inlärning. Att marknadskrafterna driver fram sämre metoder för att dessa är billigare. Och inte minst de tre åtgärder Linderoth och Winerö för fram för att lärare ska kunna jobba på vetenskaplig grund.

Pedagogiska metoder som trycks på uppifrån av ideologiska skäl, inte bara ekonomiska.

Och även om jag håller med författarna om allt de skriver skulle jag även vilja lägga till ytterligare en viktig aspekt. Svårigheten att jobba evidensbaserat handlar inte bara om marknadskrafterna, avregleringen, lärarnas ökade arbetsbörda och målstyrningen. Att sämre metoder som självständigt sökande på nätet, används i många klassrum idag beror inte bara på lärares krympande möjligheter och bristande planeringstid utan faktiskt också för att dessa metoder lyfts fram i kursplanerna, rekommenderas på lärarutbildningar och förordas av många skolledningar. Detta är pedagogiska metoder som trycks på uppifrån av ideologiska skäl, inte bara ekonomiska.

Tvingas jobba ”fel” för att jobba ”rätt”

Det finns helt enkelt inte stöd för att jobba utifrån testeffekten eller fördelad inlärning när betygskriterierna för en tolvåring är formulerade så att eleven: ”söker och väljer information från ett avgränsat urval av källor och presenterar informationen med egna formuleringar och ämnesspecifika ord och begrepp och för enkla resonemang om informationens användbarhet.” Även de lärare som vill och kan jobba med evidensbaserade metoder, tvingas jobba ”fel” för att jobba ”rätt”.

•  

Med det sagt är ”Skolan efter marknaden” en bok som har många fler läsvärda kapitel än de jag skrivit om. Och bokens slutsats är glasklar och argumentationen väl underbyggd:

Svensk skola behöver något nytt. Den politiska styrningen måste ändras. Marknaden måste bort!

LÄS MER:

Jonas Linderoth är tillbaka från tystnaden: ”Är orolig hela tiden”

Så kan AI förändra lärares arbete i grunden

Mannerheim vill omforma svenska skolan