Nolltolerans mot grova ord gav bättre arbetsmiljö

”Hora”, ”bög”, könsord och en rad rasistiska tillmälen. Sådana nedsättande ord hördes ofta bland Björkbackaskolans närmare 200 elever.

Konflikter på rasterna spillde också ofta över på lektionerna, orsakade oro och tog dyrbar undervisningstid att lösa.

– I dag är det stor skillnad. Det förekommer betydligt mindre verbala kränkningar än tidigare. All personal har dessutom en större samsyn kring nedsättande ord och vi stämmer av värdegrunden regelbundet för att påminna oss. Vi undervisande lärare samarbetar tätt med de fritidspedagoger som också är skolgårdslärare och är ute bland eleverna på rasterna, säger Anna Evjen, svensk- och SO-lärare samt klasslärare för årskurs 4–5 på Björkbackaskolan i Ånge i Västernorrland.

Hon har arbetat som lärare i 20 år och tycker att språket i skolan har blivit allt råare och grövre. För tre år sedan gjorde Björkbackaskolans kurator ett antal enkäter som styrkte det. Språkbruket hade förvärrats och dessutom allt längre ned i åldrarna. Elever kände sig otrygga på grund av verbala kränkningar.

Vi markerar på en gång att vi hör och ser när det händer. Och förklarar att det inte är okej.

Det fick skolledningen att agera. En omorganisation gjordes. Fritidsledare och fritidspedagoger blev så kallade skolgårdslärare med uppgift att vistas ute bland eleverna på rasterna. Dessutom fick skolgårdslärarna ansvar för en årskurs vardera.

Björkbackaskolan arbetar sedan tidigare med äventyrspedagogik, vilket bland annat innebär fokus på rörelse och fysiska aktiviteter. Omorganisationen ledde till ännu fler organiserade aktiviteter på rasterna. Exempelvis byggdes en parkourbana och en så kallad rastbod med olika möjligheter till sysselsättning för eleverna.

– Vi ser rasterna som en viktig del av skolans verksamhet. Att jobba proaktivt mot verbala kränkningar har verkligen gett resultat. Enligt både elever och personal är tryggheten och trivseln hög, konstaterar Björkbackaskolans rektor Lena Bjelkström.

Anna Evjen menar att de aktiva rasterna innebär ett större lugn i klassrummet, vilket underlättar undervisning och inlärning.

Förändringarna som gjorts under tre år har också medfört påtagliga förbättringar av hennes arbetsmiljö.

– I stället för att själv vara rastvakt kan jag nu ägna tiden åt att förbereda hur jag ska lägga upp mina lektioner. Ibland hinner jag till och med dricka en kopp kaffe och slappna av en stund, säger hon.

Både skolgårdslärarna och de undervisande lärarna jobbar efter samma modell för att komma till rätta med verbala kränkningar.

– Vi markerar på en gång att vi hör och ser när det händer. Och förklarar att det inte är okej. Samtidigt är det viktigt att inte skuldbelägga och attackera den som säger något nedsättande. I undervisningen försöker jag fånga
upp ordet eller tillmälet på en gång och diskutera vad det betyder. Många gånger är eleverna inte riktigt medvetna om innebörden, berättar Anna Evjen.

Hon och hennes kollegor talar också enskilt med den elev som sagt något nedsättande och diskuterar ur olika synvinklar. Hur ser eleven själv på det hela? De pratar om vad som kan göras för att förhindra att det upprepas. Tillsammans sätter de upp mål med täta avstämningar. Ibland flera gånger om dagen. Det händer också att vårdnadshavare kopplas in.

Anna Evjen arbetar på olika sätt för att öka sammanhållningen och vi-känslan i sin klass och därmed elevernas respekt för varandra. Exempelvis med olika övningar för att de ska förstå hur det kan kännas att bli utsatt för nedsättande ord.

– Vi har också haft en mental tränare i klassen några gånger. Då har eleverna tränat avslappning och även att sätta ord på känslor. Det har stärkt gruppen, säger hon.

Skulle då Björkbackaskolans metoder gå att överföra till äldre elever?

– Absolut. Det kanske inte fungerar att leka ”Under hökens vingar” men det finns andra sätt att ha aktiva raster med närvarande vuxna. Vi för just nu diskussioner med en högstadieskola om att arbeta på liknande sätt, säger rektor Lena Bjelkström.