Wimans bok – så skriver lärarna om sin vardag
Läraren Maria Wiman samlade in lärarnas berättelser från skolan och har lämnat över böckerna till utbildningsminister Simona Mohamsson.
Arbetsmiljö
Maria Wiman har lämnat över alla berättelser inifrån skolan till utbildningsministern.
Ögonvittnesskildringarna täcker två volymer med 700 berättelser från skolan – här är några av nödropen som nu nått Simona Mohamsson (L).
Det var under Musikhjälpen som läraren – och Vi Lärares krönikör – Maria Wiman startade en kampanj för att buda hem ”En dag med utbildningsminister Simona Mohamsson”.
Samtidigt bad Maria Wiman alla i skolan att skriva ner sina upplevelser, så att hon kunde bli ett språkrör och lämna deras berättelser vidare till regeringen.
Vi Lärare återger här några av de 700 berättelserna inifrån som finns i materialet som Simona Mohamsson tagit emot:
- Ny lärare sjukskriven för utmattningssyndrom efter tre terminer.
- Erfaren lärare som på 23 år aldrig sett en skola följa skollagen.
- Lärare har 25 elever – med åtta olika diagnoser – i klassen.
- Specialläraren som gråter i frustration hos rektor varje termin.
* * *
Sjukskriven efter tre terminer – som det ser ut nu vill jag inte gå in i ett klassrum
För ett par år tog jag examen som grundskolelärare åk 4-6. I slutet av förra året fick jag utmattningssyndrom efter tre terminer som just grundskolelärare. Från att ha varit laddad och ivrig inför att sätta igång min jobbkarriär som lärare, så är mina batterier nu näst intill tomma på energi. När jag tänker på att fortsätta jobba som lärare känner jag obehag och stress i kroppen och som det ser ut nu så vill jag tyvärr inte gå in i ett klassrum på många år. Så +1 till dagens skolsystem, ni har just tappat en engagerad lärare.
Jag tog mig an min första egna klass, en mellanstadieklass på en kommunal skola. Men det var just det att det var min egna klass. Visst fick jag lite stöttning av mina erfarna kollegor men när skolstarten väl var där så skulle jag stå helt på egna ben men ALLT vad det innebär. Och i en klass med ett flertal NPF-diagnoser och andra diagnoser så kände jag mig otroligt ensam.
Jag grämer mig för att jag inte flaggade till rektor eller kollegor när det började kännas övermäktigt. Men ärlig talat, hur ska en som nyexaminerad och nyanställd veta att man kan göra det och sen våga göra det. När jag väl flaggade till rektor och EHT så fanns inte tid för mina elever i deras scheman och jag hade ju inget annat väl än att jobba vidare själv med klassen, för det är ju mitt jobb.
När jag kollar i backspegeln nu så ser jag och många av mina pluggkompisar att det är orimliga krav att vara själv med en klass i början av karriären. Så mycket osäkerhet och ansvar som man inte vet vad man ska göra med. Vi vill att man är två lärare, minst ett år för att bli varm i kläderna och lyckas skrapa ihop iaf lite erfarenhet i lite mer lugn och ro.
Eleverna måste få träna på att tillhöra en grupp.
Jag kämpade mycket med att få ordning och arbetsro i klassrummet. En handfull elever hade stora svårigheter med att koncentrera sig och att se poängen med att gå skolan. Allt de vill i de jobbiga stunderna är att slippa skolan och slippa klassrummet. Som lärare är det det sista man vill. Så jag kämpade otroligt mycket med inkludering, relationsbyggande och de kollektiva i klassrummet.
Eleverna måste få träna på att tillhöra en grupp och att anpassa sig efter en grupp, så att de senare i livet klarar det på egen hand. Alla de demokratiska värderna av ett klassrum är otroligt viktiga och det får vi bara inte ta bort. Jag önskar att jag hade fått med mig mer kunskap inom detta områden under utbildningen.
Så snälla, satsa mer pengar på skolan och säkerställ att skolsystemet är en hållbar arbetsplats där en lärare inte blir sjukskriven efter tre terminer.
Anonym
* * *
Jag har jobbat i 23 år – hittills har ingen skola följt skollagen
Jag har jobbat som lärare i snart 23 år. Hittills har jag aldrig jobbat på en skola som följer skollagen, dvs ger eleverna det de behöver. Som lärare ser jag tydligt på lektionerna och i klassrummet vad eleven behöver men som en rektor så tydligt sa: som rektor har du skollagen i ena handen och chefernas budget i den andra. Rektorerna väljer att följa budget och jag som lärare kan därmed inte följa skollagen hur gärna jag än vill.
Läsa, skriva, räkna garantin är jättebra när den följs. Men tyvärr är det samma sak där, den följs inte pga budget, enligt rektorerna. På en liten skola så fick vi lärare välja om vi ville ha speciallärare till eleverna med det behovet för att nå målen eller om vi ville ha elevassistenter i klasserna som kunde se till att eleverna inte hamnade i bråk eller rymde från skolans område. I en årskurs etta med över tjugo elever så vet jag som lärare vad och hur jag ska göra för att alla ska få möjligheten att lära sig läsa, skriva och räkna. Men än en gång så kan jag inte göra det för jag är själv större delen av veckan och hinner inte ge eleverna det de behöver för att nå dit.
Ett axplock av mina år som lärare.
Varma hälsningar T
* * *
I min klass har fyra elever NPF, en selektiv mutism, en IF, en är döv och en har autism
Jag vill inleda med att säga att jag ÄLSKAR att arbeta som lärare. Min mamma var lärare och jag har vetat sedan barnsben att jag ville bli detsamma. För att överleva som lärare i dagens skola måste man brinna för sitt arbete. Brinner man inte för det, orkar man inte.
I min klass går 25 elever. Jag har en fritidspedagog som är i klass när hon inte har egen rast, håller i rastvakter, har egen planering eller börjar sent pga stängning på eftermiddagen. I klassen har fyra elever NPF, en elev har en IF, en elev har selektiv mutism, en elev är döv och en elev har autism och inget tal.
Jag slår knut på mig själv VARJE dag för att räcka till i klassrummet för alla. Jag försöker anpassa på gruppnivå så långt det bara går. Men hur mycket jag än försöker trolla med knäskålarna räcker jag inte till! Varje eftermiddag går jag hem och känner mig otillräcklig.
Hur många slag, sparkar och fula ord ska man som lärare behöva ta?
Eleven med autism klarar inte av klassrumssituationen, men han har ju ingen annanstans att ta vägen då anpassad grundskola inte längre tar emot barn med autism om de inte har en IF. I stället tvingas dessa stackars barn in i ett klassrum med på tok för mycket stimuli för deras eget bästa.
En av våra elever med NPF är utåtagerande och slåss och svär varje dag. Hur många slag, sparkar och fula ord ska man som lärare (och klasskompisar) behöva ta?
Varför satsar inte politiker på att göra skolan dräglig för ALLA barn? Varför satsar inte politiker på att göra skolan dräglig för alla lärare som kämpar i motvind dag ut och dag in?
Min bror som inte har en universitetsutbildning tjänar dessutom dubbelt så mycket än vad jag gör. Och han har ork att umgås med sin familj efter arbetstid. Otroligt! När är det skolans tur?!?!
Med hopp om att bli hörd!
Anonym
* * *
Varje termin går jag gråtandes till min rektor med en lista på det jag inte hunnit
Jag heter M och jag är speciallärare på en skola med förskoleklass-årskurs 5. Jag har jobbat 75% men har aldrig hunnit med det jag ska göra. Varje termin går jag gråtandes till min rektor med en lång lista över saker och elever jag inte hunnit med. Hon hjälper mig då prioritera vilket innebär att allt inte blir gjort och elevers stödbehov prioriteras bort.
Det blir så här varje termin trots att jag jobbar över/gratis varje vecka och gör allt som min tidigare kollega gjorde plus mer. Låt mig tillägga att hon jobbade 100%.
Nu har jag fått en ny rektor och jag vill gå ner i tid till 65% eftersom jag fått barn och inte vill jobba gratis längre eller ha barnet långa dagar på förskolan. Jag vill även hålla långsiktigt.
Jag går inte längre på knäna för de har skavts bort.
Jag förklarade min situation och bad henne se över om man kan få in arbetsuppgifterna i schemat. "Nej!" var svaret. "Det du inte hinner under ramtiden får du göra på förtroendetiden." Det är helt fel då det är jag som ska förfoga över förtroendetiden och även om jag gör som hon säger så hinner jag aldrig med allt jag hann förr på 65%.
Jag är ensam speciallärare och specialpedagog på skolan och ansvarar för alla elever, föräldrakontakter kring dessa, åtgärdsprogram, utredningar, sammanfattningar av utredningar, underlag för remisser till logopedin och psykiatrin, skriva ansökningar till barn- och elevhälsan, möten med vårdnadshavare, lärare, handledning av kollegor, elevhälsoteamsmöten etc etc och lägg då till att jag har stödundervisning alla dagar nästan hela min ramtid då det är jag som undervisar de ca 20 eleverna med åtgärdsprogram som även dessa ska utvärderas och revideras.
Jag går inte längre på knäna för de har skavts bort för länge sen. Nu blir det en omöjlighet för eleverna att få det stöd de behöver och mitt hjärta brister för dem!!!
Snälla börja satsa pengar på skolan NU!!
Med vänlig hälsning M
LÄS MER:
Här får ministern den tunga gåvan av Maria Wiman
