Replik: Kant har fel om ”läsetablissemanget” i Sverige

Magnus Haake och Agneta Gulz svarar Johan Kant.

Debatt Det som är rimligast att kalla ”läsetablissemanget” i Sverige lägger som helhet mycket liten vikt vid det internationellt etablerade fältet ”Science of Reading”. På de flesta lärosäten dominerar snarare innehåll som står i strid med detta kunskapsfält, skriver Agneta Gulz och Magnus Haake.

AGOMH

Agneta Gulz och Magnus Haake

Idag 14:34

I sitt svar på Linda Fälths replik fortsätter Johan Kant debatten om (icke)betydelsen av träning som rör fonologisk (och fonemisk) medvetenhet och strukturerad ljudning som inslag i tidig läsundervisning. Fälth har, liksom en del andra forskare vid svenska lärosäten, under senaste åren lyft fram det internationella fältet Science of Reading [1,2,3] med sina fem pelare fonologisk medvetenhet, systematisk ljudning (phonics) för avkodning, läsflyt, ordförråd och förståelse av talat språk, samt textförståelse. Många av de grundläggande inslagen i detta fält var kända redan för 30 år sedan, men har sedan dess vidareutvecklats och förfinats. Det finns nu ännu mer empiri från ännu fler studier, och modellerna för att förklara och förstå empirin har vidareutvecklats.

Vem representerar läsetablissemanget?

Grunden till Kants bekymmer verkar vara det han, med referens till Sverige, kallar ”läsetablissemanget”. Vi funderar över detta uttryck. Vem kan sägas representera ”läsetablissemanget” i Sverige? Närmast till hands ligger de som vid 19 svenska lärosäten utbildar blivande F–3-lärare i hur de ska hjälpa F–3-elever lära sig läsa.

Men detta ”läsetablissemang” lägger som helhet mycket liten vikt vid det internationellt etablerade fältet Science of Reading [4] och på de flesta lärosäten dominerar snarare innehåll som står i strid med detta kunskapsfält. Som exempel kan man hävda att lärare med fördel kan blanda en helordsmetod med en phonics-baserad metod för att stödja avkodning; något som inte minst kan förvirra och försvåra för de barn som har större utmaningar med att knäcka koden. Annat som framhålls på många F–3-lärarutbildningar är att undervisningsmetoder är sekundära så länge läraren väljer något som passar den egna undervisningsstilen, eller att barn lär sig läsa om de bara får bada i en textrik miljö där man fokuserar på texternas betydelse och låter barnen själva komma underfund med hur läsning sker.

Saknas samsyn i Sverige

När Fälth och andra lyfter fram viss kunskap om hur vi bäst stöttar unga elever att lära sig läsa som ”entydig” avses fältet Science of Reading. Det handlar om en omfattande internationell kunskapsbildning baserad på stora mängder empiri, i synnerhet jämförande studier av det slag som ibland kallas ”undervisningsexperiment” [5], ackumulerad över många decennier. Det handlar inte om särskilda namngivna forskare eller vissa enstaka studier eller artiklar, utan om ett vetenskapligt fält där ett stort antal forskare med olika expertis (språkvetare, pedagoger, didaktiker, logopeder, läsforskare specialiserade på neurovetenskap, och så vidare) gemensamt strävat på i över tre decennier. Framför allt, vi betonar det igen, är fältet internationellt – och det är i internationella termer det går att tala om en samsyn, en form av konsensus, baserad på den ackumulerade och vid det här laget ”entydiga” empiriska evidens som Fälth pekar på i sin text. Nationellt i Sverige saknas däremot denna samsyn. Detta rör Kant ihop i sin text.

En annan sak som Kant blandar ihop är ”den tidiga” och ”den fortsatta” läsutvecklingen. Fälth talar i första hand om just ”den tidiga läsutvecklingen” som handlar om att överhuvudtaget kunna ta sig an sina allra första texter och sin allra första bok. Dessutom verkar Kant mena att den tidiga läsundervisningens metoder (enligt Science of Reading) per definition är trista och dödar läslusten, något som är taget ur luften och inte blir mer sant för att det upprepas.

Påstådda motsatser som blandas ihop

Framför allt verkar Kant vilja misskreditera den del av tidig läsundervisning som handlar om att lära sig kopplingen mellan bokstäver och ljud. I sin argumentation ställer han upp påstådda motsatser som han sedan också blandar ihop. Därtill uppfinner han den egna paradoxala termen ”välfungerande analfabet[ism]”.

I slutändan handlar Science of Reading om att det går att hjälpa i stort sett alla barn att få tillgång till det skrivna ordet genom evidensbaserad undervisning som tar till vara barns drivkrafter att upptäcka något nytt och att utvecklas. I dagens västerländska samhälle hamnar den som inte är funktionellt läskunnig i ett underläge. Därför bör vi göra allt för att minska den idag orimligt stora andelen elever som börjar mellanstadiet utan funktionell läsförmåga och därmed saknar förutsättningar att vidareutveckla såväl sin läsförmåga som sin vilja och lust att läsa.

Agneta Gulz, professor i kognitionsvetenskap, inriktning lärande och undervisning, Lunds universitet

Magnus Haake, docent i kognitionsvetenskap, inriktning lärande och undervisning, Lunds universitet.