Debatt: Låga krav på NP i årskurs 3 straffar barnen på sikt

Nu när årets nationella prov i årskurs 3 är genomförda är det dags att ta en seriös diskussion kring syfte, innehåll och framför allt bedömning. Som lärare blir jag både bekymrad och frustrerad!

Inte på eleverna – utan på signalerna vi vuxna skickar när vi väljer att förenkla och förminska det som borde vara en naturlig och meningsfull del av deras lärande.

I årets matematikprov kunde elever få poäng på uppgifter där det uttryckligen står ”visa din uträkning”, trots att de endast skrivit ett svar – utan någon uträkning alls. Jag förstår att elever kan få poäng även om deras visade uträkning innehåller räknefel, eftersom det då går att följa resonemanget. Men att få poäng utan att visa något alls, trots tydlig instruktion, känns helt orimligt. Det undergräver hela idén om vad vi faktiskt vill mäta, den matematiska förståelsen, inte bara slutresultatet.

”Vill inte skrämma eleverna”

När jag kontaktade Primgruppen för att förstå varför detta tillåts, fick jag svaret: ”Vi vill inte skrämma eleverna – det är ju deras första nationella prov.” Personen jag talade med tillade också: ”Även vid huvudräkning skulle man kunna ha ett kladdpapper.” Det vill säga – eleven får visa sina tankar, men behöver inte. Och ändå får hen poäng. Är det så vi bygger trygghet – genom att inte ställa krav på att eleven visar sin förståelse?

Genom att skapa en bedömning där formeln, resonemanget och strategin är sekundär?

Skolverket är tydligt i sina styrdokument: undervisningen ska syfta till att elever utvecklar sina matematiska förmågor – att formulera och lösa problem, använda metoder, resonera och kommunicera.

Det är förmågorna som är i fokus, inte bara produkten. När de nationella proven inte speglar detta uppstår en allvarlig diskrepans mellan det som sägs vara viktigt i undervisningen och det som faktiskt bedöms.

Sänder fel signaler

Vad blir då signalen till oss lärare – och till eleverna?

Elever lär sig snabbt att fokusera på det som bedöms. Om proven signalerar att det räcker med ett rätt svar – även när instruktionen säger att uträkningen ska visas – kommer många elever att sluta lägga tid på att förklara hur de tänker. De får ju ändå poäng. Men när de når årskurs 6 förändras plötsligt kraven. Då krävs det tydliga redovisningar, begreppsförståelse och resonemang för att nå högre nivåer.

Varför väntar vi med att visa eleverna att det är just detta som är kärnan i matematiken?

Och i det större perspektivet, hur påverkar detta Sveriges position i internationella mätningar som PISA? Vi vet att svenska elever redan har utmaningar inom problemlösning, resonemang och uthållighet i längre uppgifter. Om våra egna nationella prov i de tidiga åren inte ens kräver att elever visar hur de tänker, hur ska vi då kunna främja de förmågor som är centrala för att lyckas i ett globalt sammanhang?

Handlar inte om att pressa små barn

Samma tendens syns även i svenska och svenska som andraspråk. Kriterierna för godkänt är så lågt ställda att elever som knappt kan uttrycka sig i fullständiga meningar ändå anses ha uppnått målen. Det här handlar inte om inkludering eller anpassning – det handlar om att sänka ribban så mycket att bedömningen förlorar sitt värde. Vad säger det oss om progression, språkutveckling och rättssäkerhet? Hur ska vi stötta elever långsiktigt om vi inte har ett tydligt och meningsfullt sätt att följa deras faktiska utveckling?

Det nationella provsystemet har ett syfte: att stödja en likvärdig och rättssäker bedömning, att bidra till en summativ uppföljning av kunskapsnivåer i landet, och att stärka skolans kvalitet. Men när proven blir mer symboliska än pedagogiska, när vi ”inte vill skrämma” och därför nöjer oss med gissningar istället för att efterfråga förståelse – då riskerar vi att underminera hela den grund som systemet vilar på.

Det här handlar inte om att pressa små barn. Det handlar om att ge dem en ärlig chans att utvecklas – att lära sig visa vad de kan, att tänka, kommunicera och reflektera. Det handlar om att tidigt skapa trygghet i att lärande är något man visar, inte något man bara håller inom sig. Det är att ta barns tänkande på allvar.

Kraschar när verkligheten hinner ikapp

Vi måste sluta tro att det är snällt att ställa låga krav. Det är inte snällt – det är att frånta barn möjligheten att förstå vad lärande är. Det är att servera en illusion som kraschar när verkligheten hinner ikapp.

Det är dags att vi vågar höja blicken. Låt nationella proven i årskurs 3 bli ett verktyg för lärande – inte bara ett symboliskt test. För våra elever förtjänar mer än låga förväntningar. De förtjänar tydlighet, ärlighet och en undervisning som på riktigt tar deras utveckling på allvar.

Låt oss tro på våra elever, inte genom att sänka kraven utan genom att höja förväntningarna med värme, tydlighet och tillit.

Sofia Theodoridou, verksam lärare i årskurs 1–3. Texten bygger på egna reflektioner, diskussioner med kollegor samt samtal med Primgruppen.

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Grundskolläraren