Skogsturerna som ger eleverna kunskap för livet

Stefan Milivojevic blev färdig lärare 2019 – men behövde ta busskort också innan han fick jobbet på Fältbussen.

– Ett självklart beslut, det var det här jobbet jag ville ha, säger Stefan Milivojevic samtidigt som han rattar ut bussen från kommunens parkering med sikte på Borgskolan i Hallunda.

Bredvid oss framme i bussen sitter ekologen och veteranen Annika Norin – som gjorde sin första tur med bussen 1993.

– Den bussen saknade bilbälten, barnen sprang runt under färden. Vi har styrt upp det en del sedan dess.

”Dessa barn kommer aldrig ut i naturen”

Annat har också förändrats, inte minst själva elevsammansättningen. I den femteklass vi ska hämta upp har alla barnen utländsk bakgrund, så tydligt var inte det segregerade boendet i norra Botkyrka på 1980-talet.

– Många av dessa barn kommer aldrig ut i naturen, familjerna har inte den vanan. Vissa är rädda inför våra utflykter, rädda för småkryp och spindlar, rädda för bomber. De kommer från krigshärjade länder, de kan vara rädda för att lämna skolan.

Dessa barn behöver förstås mycket träning i svenska språket – under en utflykt i naturen kan lärarna fylla i en del luckor.

– Jag kan behöva förklara vad en ”stig” är, säger Annika Norin. Och de flesta klarar inte att peka ut en gran i skogen.

Det är en förväntansfull klass som kliver på bussen i Hallunda, de vet hur roligt det kan bli, eftersom de har livliga minnen av utflykten i höstas. Då var temat vatten, de hade håvar och undersökte vattenlevande djur.

Vägen bär ner i en djup ”dödis”

Den här tidiga vårutflykten har skogen som tema. När barnen intagit sina platser i den bakre delen av bussen drar Stefan Milivojevic ner en karta från taket som visar Botkyrkas många gröna partier.

– Allt det gröna är skog. Och vi ska gå ut i två av skogarna.

Annika Norin tar över och berättar att de ska få träffa ”dödisar”.

– Men det är inte läskigt, som dödisarna på halloween. Det här är en dödis, en grop som uppstod i naturen för många tusen år sedan när det stora istäcket som täckte landet smälte bort.

Sedan säger hon något som får barnen att se aningen skärrade ut:

– Vi ska vandra ner till botten av den 36 meter djupa gropen.

Första stoppet blir vid ett jättelikt grustag, som är granne med gropen i Pålamalms naturreservat. De kliver ut i skogen och inleder med ett kort lektionspass. Barnen är duktiga, klarar av att peka ut Sveriges fyra vanligaste växter: gran, tall, blåbärsris och lingonris.

”Vissa har aldrig upplevt hur det känns att få mjölksyra”

Sedan följer den branta vandringen ner mot botten av gropen. Annika Norin berättar om kommentarer hon fått genom åren.

– En elev förklarade att i landet som hon kommer ifrån så ”bygger man trappor när det är så här brant”. Rätt ofta blir barn oroliga när de får ont i benen, vissa har aldrig upplevt hur det känns att få mjölksyra.

Samtidigt är både Annika Norin och Stefan Milivojevic måna om att understryka att alla barn – oavsett bakgrund och etnicitet – rör på sig mindre i dessa dagar och tillbringar mindre tid i naturen.

– Barn från mer välbeställda områden i södra Botkyrka kan också sakna grundläggande kunskaper om naturen och snabbt bli trötta i benen, säger Stefan Milivojevic.

Väl i botten av gropen ombeds eleverna att titta upp mot träd­topparna och vara tysta i en minut. Och lyssna efter naturljud. Det blir knäpptyst i klassen.

– Vad hörde ni?

– Vinden i träden, säger en elev.

– Fåglar, två olika, säger en annan.

Sedan utmanar Stefan Milivojevic alla som vill att springa snabbare än honom uppför backen till bussen.

Underlättar klassrumsundervisningen

Med på utflykten är klassens mentor och NO-lärare Nabo Poli. Han menar att den här typen av utomhusundervisning är helt ovärderlig:

– Det skapar ett intresse hos barnen, det motiverar dem. Och det gör det lättare för mig när jag sedan fortsätter undervisningen i klassrummet.

Klassen har också förberett sig inför utflykten, väl tillbaka i bussen får de ställa sina nedskrivna frågor till Stefan Milivojevic och Annika Norin.

– Har vi någon stor orm i Sverige? Vilka är de största insekterna som ni fångat? Vad är det värsta ni hittat? Vilket är Sveriges farligaste djur?

Barnen får pedagogiska utläggningar till svar. Och i bussen finns resurser i form av älghorn, djur­skelett, rävboa (!) och stora skal­baggar som barnen får känna på.

– Det farligaste djuret? upp­repar Annika Norin och utmanar eleverna:

– Människorna är de enda djur som jag är rädd för. Huggormar, getingar och fästingar är inte lika farliga.

Uppgiften: Hitta mat till Sveriges minsta fågel

Lunchpausen består av korvgrillning i Lida naturreservat intill den vårglittrande sjön Getaren. Eftermiddagens lektion har temat insekter och spindlar. Bussen stannar i en ficka intill ett skogsparti, Stefan Milivojevic ställer sig mitt i bussen och håller upp Sveriges minsta fågel – kungsfågeln.

– Ni måste ge den ett namn. Vad ska han heta?

Barnen ropar namn i munnen på varandra.

– Jag hörde Emil, vi kallar honom Emil. Han har flugit mellan granarna här. Hans vänner har flugit till Frankrike på vintern, men han har stannat kvar för att vara först på plats när våren kommer. Men han har haft svårt att hitta småkryp att äta när det har varit kallt.

Och sedan kommer skoluppgiften:

– Ni ska hitta de småkryp som han kan äta så här års.

Eleverna utrustas med fyra redskap: liten spade, plastbricka, småkrypssug och mikroskopburk. I grupper ger de sig ut i skogen och börjar slå med spaden på grangrenarna. Fynden som dimper ner på brickan fascinerar dem. ”Wow, värsta spindeln!”, ”kom och kolla vad jag hittat!”

Skapar minnen för livet

Barnen suger upp fångsten med småkrypssugen, knackar ner dem i mikroskopburken och kliver turvis in i bussen för att titta på dem i mikroskop. Bussen har utrustats med en teknik där djuren under mikroskopets lupp kan förstoras på en tv-skärm hängande från taket. Hoppstjärt, säckspindel, klotspindel, krabbspindel, nätvinge, snabblöparspindel, snytbagge, konspindel och tallkvistbock är några av fynden den här dagen.

– Titta, två tallkvistbockar parar sig, säger Stefan Milivojevic och pekar mot akten.

– Vad betyder ”para sig”?

– Att de gör barn.

Ett fniss sprider sig mellan sätena.

Annika Norin sätter sig vid ratten och svänger ut på vägen, de turas om att köra – ur säkerhetssynpunkt är det viktigt att bägge kan. Barnen släpps av vid skolan, en ny kull har fått minnen för livet.

Då och då träffar Annika Norin personer i medelåldern som kommer fram till henne och berättar att de åkte med Fältbussen som barn.

– De kan i detalj beskriva vad som hände den skoldagen. Det känns fint. För handen på hjärtat: hur många enskilda skoldagar kommer man ihåg?

Stefan Milivojevic nickar instämmande. Han är en av dem som aldrig kan glömma den utflykt han gjorde med Fältbussen som barn.

LÄS ÄVEN

Lärarens knep får alla elever att erövra NO:n

Skrivprojekt bygger broar över skarp skolgräns

Därför kontrollerar hon alla sexåringarnas grovmotorik

Så lyfter teoretiska ämnen med praktiska moment