I den besvärlige elevens ficka hade jag lagt tre pappersremsor. På dessa remsor hade jag och eleven skrivit meningar som berättade vad eleven helst önskade sig när han hamnade i bråk, ofta bråk som resulterade i att han blev misstänkt, utpekad och utvisad. Han var en så kallad bråkstake. När han var sjuk kändes skoldagen säkrad för både lärare och elever. Han visste att han var en elev de flesta var rädda för. Nu satt han i mitt rum. Efter att han lugnat ner sig tänkte jag att språket är en kraft han ännu inte fått utveckla. Slaget kommer före språket. Knuffen likaså. Med språket kommer möjligheten att tänka. Språket ihop med tankeverksamheten. Hans reaktioner var kroppsliga och omedelbara.

I fickan hade vi lagt tre remsor. På den ena hade vi skrivit: ”Jag vill inte bråka. Jag vill helst att du går iväg så att vi båda slipper.” På den andra skrev vi: ”Jag behöver vara för mig själv så att jag inte hamnar i bråk. Gå i väg en stund så blir vi kompisar sen.” På den tredje skrev vi: ”Låt mig vara. Gå!”

Vi läste igenom högt och prövade hur det skulle vara att säga detta i stridens hetta. Det blev ett rollspel innan eleven klev ut i den verkliga skolvärlden. Snart var han både bråkig och stökig igen. Min lilla idé verkade som bortblåst.

Ville ha fler lappar

Jag är en envis lärare och tror på det långsiktiga perspektivet. Det betyder att jag tror på det kommande. Problemet är bara att jag inte vet när det kommande kommer. Så en dag kliver eleven in i mitt rum igen. Han ser glad ut. Verkar ha en bra skoldag. Han berättar ivrigt att det där med lapparna hade fungerat. I stället för slag och sparkar höll han nu upp en remsa. Allt stannade upp och den han var arg på läste det som stod. Efter att han läst drog han sig undan. Bråket uteblev. Nu satt eleven inne hos mig och ville ha fler lappar för andra situationer.

Det är skolans arbete att ge eleverna ett rikt och nyanserat språk i tal och skrift. Det är också skolans uppgift att utbilda snarare än att straffa. Detta är inte lätt. Jag har slitit mitt hår då jag sökt efter möjligheter att göra på andra sätt. Ett av de viktigaste uppdragen är ju språket och språkbruket. Där kunde jag göra skillnad.

Idag omges eleverna av ett språk som osar hett av hat. Detta retoriska språk väcker uppmärksamhet, reaktioner och bidrar till att förnedra andra. Språkbruket behöver uppgraderas och närma sig den fred som kan uppstå i en korridor mellan två. 

Anne-Marie Körling är lärare, författare och läsfrämjare

LÄS ÄVEN

Körling: På rasten är han kung – i klassrummet ”dum i huvudet”

Körling: Här är undervisningen fredad – inget får störa den

Körling: Sluta skrämma elever med orden ”lätt” och ”svårt”

Körling: Näe, Simona, elevinflytandet är inte för stort!