Med den finaste handstilen och med de noggrannaste skrivstilsbokstäverna hade eleven skrivit till sig själv: 

”Nu kan jag skriva skrivstil.”

Det här är några år sedan. Jag tror i början av 2000-talet. Det är något med det där tilltalet jag kan sakna idag. Den där upptäckten som eleven själv gör, att man kan något som man har fått lära sig och att man med stor möda verkligen skrivit ett meddelande med skrivstil. Många år senare visade jag detta för några lärare. Nej, hon kan inte skriva skrivstil, hon måste ju träna mycket, mycket mer än så där, hon kan inte skriva skrivstil.  

”Vi snirklade oss fram”

Jag vet att jag tänkte att nu har något förändrats. Det eleven kan tillhör inte eleven. Det tillhör bedömningen. Och nej, längre kan eleven komma, det duger inte, hon kan inte skriva skrivstil. Jag vet att jag tänkte på allt arbete jag hade lagt ner genom att undervisa, visa och hålla elevens hand samtidigt som vi snirklade oss fram till de rätta bokstävernas form och hur eleven gladde sig åt vartenda framsteg och nu så kunde hon minsann.

Idag handlar undervisningen om att vi tränar. Vi tränar på att läsa. Vi tränar på att skriva. Vi tränar på att vara vänner. Barnet, eleven lär sig att det man har gjort är inte tillräckligt värdefullt att förklaras som något verkligt, något som eleven upplever är något eleven kan. När femåringen visar fram sin teckning har hon inte tränat. Hon har ritat. Det bästa man kan göra med femåringens teckning är att ta emot den som en gåva och be om berättelsen som göms i den. Detsamma gäller för eleven i årskurs åtta. Hans arbete måste ges värde här och nu, trots sin utvecklingspotential, men så långt kan eleven, så här blev det den här gången. Det här är det jag kan. Detta är mitt arbete. Även om vi ser det som att vi tränar så har eleven rätt till sitt arbete och sin känsla av att kunna.

Fortfarande en sorg

Jag tänker på min dagbok, den jag skrev när jag var nio år, aldrig någonsin tänkte jag att nu tränar jag på att skriva dagbok. Jag tänkte inte ens att nu skriver jag dagbok. Dagboken var min och det som stod i den var också mitt. Jag tänkte inte heller att jag kan skriva. Jag ville skriva och jag skrev. Däremot tränade jag på pianot. Samma stycke om och om igen tills ledan tog tag i mig och jag gled ner från pianostolen för att aldrig mer sätta mig på den igen. Jag tyckte att jag kunde spela piano men lärde mig snart att det kunde jag inte. Hemma spelade jag mig tårögd för tonerna var så vackra men pianoläraren var aldrig nöjd. Det var ett stycke som jag inte klarade av. Och det stycket fick jag inte hoppa över för att gå vidare. Det är fortfarande en sorg att det blev som det blev. Träna måste man göra. Men som barn måste man också få lära sig att man tycker om det man gör och att det man kan det kan man. Det som är förutsättningen för att fortsätta att lära sig.

Åttaåringen, som hade lärt sig att läsa genom sin storasyster, berättade att själva knepet med att lära sig läsa handlade om att läsa tre ord och därefter stanna upp och säga ”Åh så bra jag kan läsa” och sedan fortsätta med tre nya ord. Hon tillhörde också de som gärna läste. Inte för att hon tränade utan för att hon älskade att läsa.

Anne-Marie Körling är lärare, författare och läsfrämjare.

LÄS ÄVEN

Körling: Makthavarnas hatspråk accepteras inte i skolan

Körling: Med lappar i fickan fick bråkstaken ett nytt verktyg

Körling: Här är undervisningen fredad – inget får störa den

Körling: Sluta skrämma elever med orden ”lätt” och ”svårt”

Körling: Skolan drar det kortaste strået när det gäller AI