Körling: Skolan tvingas bli utförare för en massa påhitt

Under ett samtal över en bok berättade eleven att hen inte bara blir glad under läsningen. Nej, arg, besviken också. ”Jag vill hoppa in i texten och säga till, man gör inte så där. Jag tycker om när man är rättvis så jag reagerar på orättvisa.” Genom att läsa blev den egna inre rösten stark. Den här läsaren vill att barn ska ha det bra och att orättvisorna måste man göra något åt. Föräldrarna måste talas till rätta. ”Man gör inte så mot ett barn.”

”Näe, verkligen inte. Så gör man inte mot barn”, säger jag gång på gång då jag läser ”Fuskarna” av Natalia Kazmierska. Hon beskriver i sin bok den nya hårda skolan och sveket mot barnen. Den tar upp alla de där skolhittepåidéer som får och har fått fäste. Nu är det barnen som behöver tyglas och straffas. Nu ska ungarna uppföra sig, anpassa sig till skolans klädkoder och absolut inte titta drömmande ut genom ett fönster under lektionstid. Det gäller att fatta hur man uppför sig då man är i skolan.

Jag besökte en skola i London där all fysisk kontakt mellan elever anmäldes och bestraffades. Jag tänkte då på alla de gånger jag lagt en vänlig hand på elevernas axlar för att lugna deras stressiga inre och jag tänkte på den där spontana kramen jag fick av en elev som tilläts läsa om sin tjocka bok för att återigen komma in i den värld hon inte vill komma ut ur. Skolan föreföll mig omänsklig. Den passar utmärkt in i det Kazmierska beskriver. Den hårda synen som präglar skolan. Och i en sådan kan barn fara väldigt illa och redan tidigt förstå att skolan inte är för dem. De passar helt enkelt inte in. De har ingen aning om att måttstocken är för trubbig när barnen måste justeras och rättas in i leden.

Svek mot lärarna

Mellan raderna läser jag gång på gång om sveket mot lärarna. De som står närmast eleverna. Många gånger tas beslut som ligger långt utanför lärarnas och rektorernas beslutsfattande. Skolan blir utförare av årets påhitt. Jag blir heligt förbannad eftersom jag möter så många lärare som gör sitt yttersta i klassrummen, lärare som känner sina elever och kan visa dem förståelse och bidra till att de trots sina svårigheter välkomnas in i skolans omsorg och lärande. Ju närmare barnen du kommer ju mer mänsklig behöver skolan bli. Med det menar jag att med varm saklighet möta dagens elever och i det mötet se till att de får lära sig det de ska och behöver.

Trots att man försöker med en mallad struktur och nästan inlärda fraser för uppstarter och avslut är det läraren som vet, kan och verkar på det sätt som stunden behöver och på det sätt som lärandet gynnas. Men lärarna har så mycket att göra i skolan. Det mesta av praktisk art vilket därmed hindrar lärare att läsa på och tänka om det de gör. Därför vill jag kliva in i boken jag läser. För när skolan sviker eleverna så sviker den också lärarna.

Anne-Marie Körling är lärare, författare och läsfrämjare.

LÄS ÄVEN

Körling: Skolbyten lär elever att man kan fly svårigheter

Körling: Högläsning ger vinster som inte går att mäta

Körling om lyssneläsningen: Inte antingen eller – utan både och

Körling: Pippi Långstrump behövs när galenskaperna sprider sig

Körling: Galet att lärare knappt vågar vara sjuka

Körling: Stöts man ut från skolan, stöts man ut från samhället