Tänk om din nästa klass består av 25 okunniga AI-robotar och du är deras lärare. Nej, kanske du tänker. Det kommer ju aldrig att hända. Sen kanske du skrattar till och tänker att det blir i alla fall bra för betygsstatistiken. Många A-elever. Inga långa kvällar med utvecklingssamtal. Man kan ju be AI rätta sig själv så slipper man det arbetet. Mycket tid skulle frigöras. Den tanken slår mig då jag lyssnar på Conan O’Brien när han i sitt öppningstal till den mycket prestigefyllda Oscarsgalan säger att nästa år kanske det är något annat, osäkert vad, som i spektakulära kläder hälsar välkomna. Hans inledningstal är kvickt och träffande. Politiken får sitt. Fejket likaså. O’Brien blinkar till publiken, något underförstått väcker skratt och applåder. Kan han verkligen ersättas? Med vad? Och varför?

Vid Linköpings universitet anar man snart en mycket snar framtid där AI kan bli en självlärande individ med ett känsloliv som liknar det mänskliga. I Kina försöker man, och säkert kommer man också att lyckas, skapa en slags hud som har samma sensibilitet som människors hud har. Och i den viktiga boken ”Varför kunskap” av Torkel Klingberg och Åsa Wikforss läser jag varför det är så viktigt att vi fortfarande ser kunskapen som den viktigaste och att vi förblir tänkande människor där vi inte gapar stort efter allt som är lättfångat utan funderar och undrar, tvivlar och ställer frågor. Kan det här stämma?

Våra hjärnor får ingen stimulans

Vad kommer att hända med människan när hon inget behöver kunna? Eller när AI under mikrosekunder skriver två dikter som kan fungera som svar på att en inlämningsuppgift är gjord så att betyget kan serveras. Inte utbildas den som matar in texten, den som matar in några fjuttiga ord, felstavade är okej, behövs inga stora bokstäver, talspråk fungerar också. Jo, jag har prövat. Våra hjärnor får ingen stimulans och den där gråa knytnävsklumpen till hjärna både förtvivlar och förtvinar i brist på att vara behövd.

Skolan kommer dra det kortaste strået då det gäller AI. Men inte om skolan polerar fram sina unika kvaliteter. Klassrummet är snart den enda plats där vi träffas naturligt och där vi tvingas att vara människor bland människor. Vi behöver ögonkontakten, vår förmåga att lyssna och språk som gör livet rikt på möjligheter att uttrycka sig, skriva, berätta, tänka och klura. Vi kommer att behöva lära våra elever att det inte finns några enkla vägar, man glider inte in i en utbildning, man arbetar för den. Ett tankearbete som kräver men som också stimulerar. Lärandet behöver friktionen och det kritiska tänkandet.

När jag bad mina elever att inte använda datorerna kunde jag höra hur de tyckte att det sög. Och att jag sög. Så gammal lärare. Jag ville ha texter skrivna med pennor. Jag ville ha pappret. Snart sög det inte. Undervisningen ägde rum här och nu. Jag läste upp det skrivna, vi lyssnade och samtalade. Texterna blev allt längre, mer läsliga och det blev liv i det vi gjorde i rummet vi befann oss i.

Då hörde jag föräldern glädjeropa

En av texterna stack ut. Jag ringde föräldrarna för att läsa upp. De lät lagom intresserade. De frågade om min ålder och jag förstod inte samtalets riktning. Du är ju en lite äldre lärare, du är kanske inte bekant med AI. Mitt barn är extremt kunnig på AI. Du har gått på det, ledsen, men det där är en AI-genererad text.

Nu kunde ju samtalet kidnappas att handla om min ålder och hur det påverkade min undervisning. Jag svarade att jag infört något nytt. Eleverna gillade det inte till en början. Ovana som de var och så obekväma inför skolans nyheter, de trivs med det de är vana vid. Men som sagt. Hos mig är det papper och penna, här och nu.

Då hörde jag föräldern glädjeropa. ”Har hen skrivit det där själv, på egen hand.”

Jo det hade eleven. Den förvånade föräldern skulle krama och pussa och … det fanns inga ord för det föräldern kände. Stolthet och kärlek som också gjorde föräldern till den människa föräldern förstås är.

Jag prövade att mata Chat-GPT med fyra ord. Kunde den ge mig en dikt? Inom några sekunder fick jag en dikt med 48 ord. Jag läser i Klingberg och Wikforss bok att när man matar AI är det AI som utbildas. Vi behöver tänka, vi människor.

Anne-Marie Körling är lärare, författare och läsfrämjare.

LÄS ÄVEN

Körling: Makthavarnas hatspråk accepteras inte i skolan

Körling: Med lappar i fickan fick bråkstaken ett nytt verktyg

Körling: Här är undervisningen fredad – inget får störa den

Körling: Sluta skrämma elever med orden ”lätt” och ”svårt”