Körling om lyssneläsningen: Inte antingen eller utan både och

Inte antingen eller utan både och. Så tänker jag om det mesta. Jag ville aldrig slänga ut böckerna för att bana vägen för datorerna, inte heller ville jag ta bort möjligheten att skriva med penna och papper trots att vi uppmanades låta eleverna pekfingerskapa digitala texter. Jag har också önskat mig uppdaterade kartböcker trots att det mesta går att googla fram. En verklig karta att dra ner trots den interaktiva tavlans erbjudande om densamma. Inte heller har jag valt bort att undervisa om bokstävernas ljud i tron att helorden var grejen.

”Både och” befriar diskussionerna att fastna i motstånd och konflikter. Vi hamnar i läger och vaktar våra gränser. Dit hör nu lyssneläsningens vara eller icke vara. Några säger att den inte är på riktigt och andra säger att den visst är det. Och nej. Att lyssna är inte att läsa men väl att tillägna sig ett innehåll. För att inte missleda er menar jag att varje elev i svensk för- och grundskola ska få möta böckernas innehåll och självklart ska de kunna läsa dem. Jag tummar inte på uppdraget att varje elev under sin tioåriga grundskola ska få de fundamentala grunderna för att verka i ett demokratiskt samhälle. De ska kunna läsa, räkna och skriva. Ett arbete som ska inledas redan på förskolan där positiva möten med böcker banar vägen för viljan att läsa dem. I skolan ska läsundervisningen långsiktigt och envist utbilda eleverna så att de kan läsa.

En av många insatser

Men de många som inte kan läsa och som inte kan vara med i samtalen om innehållen måste få andra möjligheter för en tid. Många är de elever som har misslyckats med sin läsning och upplever sig övergivna då de inte kan tillgodogöra sig de skrivna innehållen. Där kan lyssneläsningen vara en möjlighet för en tid. Det kan bidra till en känsla av mening och sammanhang, ja, delaktighet helt enkelt. Men det får inte stanna där. Läsundervisningen måste fortsätta vara skolans viktigaste resurs. Den ska utvecklas så att eleven kan utveckla sin läsförmåga. Att lyssneläsa kan vara en av många insatser men inte för att lösa ett problem utanför att påbörja ett pedagogiskt arbete så att eleven kan få lära sig och fortsätta att lära sig att läsa.  

Skolelever som ännu inte kan läsa måste få lära sig under alla skolår. Jag skriver ännu inte eftersom jag tänker att arbetet skolan gör kommer att leda till att eleven kan. Skolan måste bredda läsundervisningen över alla skolans läsår så att den når ut på olika sätt och möta elevernas läsutveckling där den verkligen kan göra skillnad och bidra till att eleverna lär sig.

Att lyssna eller inte lyssna är inte frågan

Men när det kommer till de elever som har ett annat modersmål än svenska behöver de få lyssna till längre berättelser så att de kan anamma den språkliga sången. De behöver mer av uppläst text än mindre av den. Detta för att en uppläst text läses något långsammare än talat språk samt att höglästa ord blir mer distinkta än i det talade språket. Det talade språket sker i ett flöde som gör allt som sägs låter som ett enda ord.

Det som däremot är olyckligt är när eleven inte får den utbildning eleven har rätt till. Det är när en lösning blir lösningen. En elev som anses behöva få lyssna riskerar att alltid få den möjligheten och därmed berövas en rättighet. Det är när en elev som lyssnar alltid anses behöva få lyssna som det blir problematiskt. Då har man slagit fast att den här eleven behöver det här nu och för all framtida skoltid. Här behövs en lärarkår som för samtal som nyfiket undrar och funderar över hur att arbeta vidare och att man inom lärarkåren får läsa forskning som på olika sätt retar upp det man slagit fast inom kollegiet. Att lyssna eller inte lyssna är inte frågan. Frågan är större än så. Hur kan undervisningen utvecklas så att eleven får lära sig att läsa för att fortsätta att läsa?