Anne-Marie Körling: Här är undervisningen fredad – inget får störa den
Krönika Jag kan inte släppa det professorn sakligt förstärker föräldrarna med. Här talas inte om hur skolan anpassas till eleverna utan hur eleverna får möjlighet att delta i det som sker och pågår i klassrummet, skriver Anne-Marie Körling.
Anne-Marie Körling: Här är undervisningen fredad – inget får störa den
”Oroa er inte. De anpassar sig till det skolan har att ge. Lita på lärarna!”
Så säger den professor till de föräldrar som sitter i auditoriet. De är där för första gången. Pirriga på samma sätt som de en gång var då de själva började skolan. Eleverna, som är fem år gamla, ska i skolan möta ett helt nytt språk. Ett språk som ingen talar i hemmen, ett språk som kommer att talas i skolan. Professorn berättar sakligt om tvåspråkighetens styrka och stärker föräldrarna med den forskning som finns på området. Föräldrarna nickar. Skolan är välkänd för att vara bra.
Sedan några dagar är gaeliska ett officiellt språk i Skottland. När jag besöker skolan ser jag mitt barnbarn sitta i ringen framför läraren. Jag förstår inget av det som sägs men jag kan se värmen i lärarens ögon och hur hon tillgängliggör det skolspråk som ska bli elevernas.
”Här är undervisningen fredad”
Jag kan inte släppa det professorn sakligt förstärker föräldrarna med. Här talas inte om hur skolan anpassas till eleverna utan hur eleverna får möjlighet att delta i det som sker och pågår i klassrummet. Det kräver en lärare till en sådant arbete. Det krävs pågående undervisning i olika konstellationer i klassrummet. Läraren låter sig inte störas av att jag är där. Men jag får inte stanna länge. Här är undervisningen fredad. Inget får störa den. Hela organisationen bär tydliga spår av respekt för lärarens viktiga arbete med eleverna. Läraren säkerställer att varje barn kan räkna upp till fem. Läraren använder nya ord och sätter dem i olika sammanhang. Den repetitiva pulsen förstärker ordens sammanhang och innebörd.
Här inne har man inte bråttom. Här inne arbetar man envist, metodiskt och pågående i en pedagogisk riktning. Det främmande känns ofarligt. Det är som man i den här skolan säger att ni inte behöver vara rädda, ni kommer att få lära er. Hemma sitter föräldrarna med små språkguider för att också lära sig det som ännu är främmande. Det verkar roligt att föräldrarna gör det. Som om barnet och föräldrarna är i en gemensam språkbubbla där de utforskar ett nytt språk tillsammans. Något helt annat än läxor och förhör vid köksborden.
Oro ska inte styra
Jag erinrar mig mina lektioner. Jag har aldrig tänkt att de inte kommer att kunna. Tvärtom. Jag har alltid tänkt att de kommer att få möta något nytt som ännu är en aning främmande. Som när eleverna i årskurs sex och sju med inlevelse skrev om den stad som Albert Camus beskrev i romanen ”Pesten”. Något var uppenbart fel. Duvorna var försvunna. Eleverna skrev och jag läste upp.
”Oroa er inte”, sa professorn. Nej, oro ska inte styra. Själva lärandet och gemenskapen ska främjas. Jag har aldrig hindrat mig själv med att säga ”det går inte” eller ”de här eleverna förstår inte”. Jag har tänkt att de har ju mig som lärare. Jag kommer inte överge dem.
Anne-Marie Körling är lärare, författare och läsfrämjare.
LÄS ÄVEN
Körling: Därför fortsätter jag envist hälsa på alla elever jag möter
Körling: Sluta skrämma elever med orden ”lätt” och ”svårt”
Körling: Schemalägg en lästimme varje skoldag!
Körling: Pippi Långstrump behövs när galenskaperna sprider sig
