Öppna frågor bättre för alla

Nina Eliasson är matematik- och NO-­lärare. Redan under utbildningen på Mittuniversitetet blev hon tillfrågad om hon ville vara med och koda elevsvar från Pisaundersökningen.

– Det var jätteroligt. Efter lärarutbildningen fortsatte jag att arbeta med Pisa-undersökningen på heltid under ett år.

I Pisa presterar flickor och pojkar i stort sett lika i naturvetenskap, men det fanns skillnader på uppgiftsnivå som väckte hennes nyfikenhet. Efter en period som lärare, återvände hon till universitetet för att forska.

En diskussion i forskargruppen, som arbetade med att fördjupa förståelsen av resultaten från storskaliga kunskapsmätningar som Pisa och Timss, gav nya forskningsuppslag. Någon påminde om den gamla ”regeln” som säger att pojkar har två tredjedelar av talutrymmet. Det är en gammal ”regel” som började dyka upp i slutet på sextiotalet och fortfarande gör det i diskussioner om vilka elever som tar plats i klassrummet, konstaterar hon.

– Men hur vet vi att den fortfarande gäller? Flickor har ju passerat pojkar betygsmässigt, vilket skulle indikera att de tar för sig mer i klassrummet.

Nina Eliassons avhandling handlar om hur flickor och pojkar kommunicerar i NO-klassrummet. Hon har undersökt klassrumsundervisningen och transkriberat allt som flickor, pojkar och lärare sa. Det handlar om situationer, där alla ska ta del av det som sägs.

I studien ingick sex högstadieskolor där tre hade låga och tre hade höga skol­resultat. Eleverna gick i slutet av årskurs 9.

– Ett argument som ofta används är att pojkar får mycket talutrymme för att de tillrättavisas. Därför sorterade jag ut vad som sades. Var det ren ämneskommunikation eller prat om annat?

Resultatet visade att fördelningen av talutrymmet var ungefär som tidigare. Det gällde också den som handlade om naturvetenskap, konstaterar Nina Eliasson.

– Men kanske är kommunikationen inte alltid till en fördel. Det beror ju på vilken kvalitet den har.

I nästa studie undersökte Nina Eliasson vilken typ av frågor lärarna ställde och om det var flickor eller pojkar som svarade på dem. Hon tittade på två olika sorters frågor; slutna och öppna.

Slutna frågor är sådana som besvaras med korta svar, oftast bara ett eller två ord, och som handlar om upprepning av fakta. Öppna frågor kräver ofta längre svar och är mer kognitivt krävande. Det kan handla om att värdera information, att jämföra och att dra egna slutsatser.

– Det visade sig att 87 procent av alla frågor var av sluten karaktär och att det i huvudsak var pojkarna som svarade på dem. Men när lärarna ställde öppna frågor så svarade flickor och pojkar i samma utsträckning på dem.

Det spelade ingen roll vilken typ av skola de gick i.

– Det ser ut på samma sätt i alla grupper.

Tidigare forskning har visat att det är viktigt för lärandet att få träna sig i att kommunicera naturvetenskap genom att tänka, skriva och tala. Eftersom pojkar mest svarar på de slutna frågorna så får de inte den möjligheten. Samma sak gäller flickorna som ju inte heller svarade på dem, poängterar Nina Eliasson.

De slutna frågorna skapar ett snabbare kommunikationstempo och där har flickorna svårt att hinna med.

– Naturligtvis finns det även flickor som ropar ut sitt svar och tar för sig, men gruppen pojkar som gör det är större.

Alla elever vinner på att lärare ställer mer öppna frågor, anser hon.

– Det är kanske lättare sagt än gjort och kräver mer arbete. Första steget är att ha kännedom om att det är på det här sättet.

Att upptäcka hur kommunikationen fungerar i det egna klassrummet kan vara svårt. Det kan handla om små subtila skillnader och alla undervisningsgrupper är olika, påpekar Nina Eliasson.

– Men när jag tittar på ett stort material blir det väldigt tydligt.

Hon tipsar lärare att reflektera över vilken typ av frågor de ställer, ge fler öppna frågor och tid till eftertanke. Det gynnar alla elever och deras lärande. Det klassiska rådet att ha ”väntetid” från fråga till svar är bra, tycker hon.

– Det är ett sätt att ge alla elever – även de tystlåtna – tid att tänka. Kommer svaret på en gång, är det inte ens idé att försöka.

Nina Eliasson har också undersökt elevers skriftliga svar på naturvetenskapliga frågor. Flickor skriver längre svar och använder ett mer naturvetenskapligt språk än pojkar. Pojkarna presterar på samma nivå, men flickorna uttrycker sig bättre. I en provsituation har de mer tid att fundera på sitt svar, konstaterar Nina Eliasson.

– Det verkar som om flickor är mer beroende av att få tid till eftertanke.

Under sin forskning har hon förvånats över att mycket är sig likt sedan hon själv gick i skolan. Trots att lärare har stor medvetenhet och arbetar mycket med de här frågorna kvarstår skillnaderna.

– Jag hade nog en tanke att talutrymmet hade förändrats till flickornas fördel och trodde att de skulle ta för sig mer. Kanske finns det anledning att upprepa studien om tjugo–trettio år igen.