Så lyfter de leken på fritidshemmet

Duns! Duns! Duns! Strumpbeklädda barnfötter studsar fram och tillbaka över linjerna i ”Lilla idrottshallens” gröna linoleumgolv. Stafetten där två lag tävlar om att på kortast tid få över alla sina rockringar till andra sidan rummet och tillbaka igen, en åt gången, är inne på sina sista, avgörande löpsträckor.

– Skynda! Spring så fort ni kan! ropar lagkamraterna.

Under tiden hukar Erika Forsberg över en säck borta vid plintarna, där hon förbereder nästa lek.

– En, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta, räknar hon de prickiga röda ärtpåsar hon plockar upp ur en säck och samlar i en hög på golvet.

Just som hon börjar rota runt efter de blå påsarna avslöjar ropen ”Vi vann!” följt av ”Det är fusk!” att hon behöver lägga i en högre växel.

Saknas forskning om lek bland äldre barn

Fritidshemmet på Bergsåkers skola i Sundsvall är inne på läsårets andra månad med en ny grupp tredjeklassare, och styrningen av barnens aktiviteter är fortfarande relativt stor. Men planen är att successivt låta barnen ta mer och mer eget ansvar för lekarna.

–  Vi börjar väldigt styrt för att få ihop gruppen, alla ska vara med. I takt med att barnen blir lite äldre får de börja hålla i lekarna. Målet är att ge dem stafettpinnen, ”ni fixar det här, ni kan ha era lekar”, säger fritidsledaren Jenny Byström.

Den ambitionen är något som växte fram under samarbetet med Mittuniversitetet, där Lena Boström, professor vid institutionen för utbildningsvetenskap, ville studera lek bland äldre barn.

– Det finns mycket forskning om lek i förskoleklass och förskola, men inte så mycket om dem som är nio år och uppåt. Samtidigt kan lek på fritidshemmet ibland nedvärderas som form för lärande. Så vi blev nyfikna på att undersöka vad barnen faktiskt lär sig när de leker, och hur vi kan leva upp till det som står i läroplanen för fritidshem om barnen ”bara leker”, säger Erika Forsberg.

Läraren: ”Räkmacka deluxe” med egna fritidslokaler

När leken med ärtpåsarna i idrottshallen är avklarad väljer några barn att stanna kvar och spela ”killerball” medan andra lämnar hallen för att övergå till lugnare aktiviteter.

På vägen till fritidshemmets egna lokaler på andra sidan skolgården stannar eleverna Stella och Luna till under det japanska körsbärsträdet för att plocka med sig några av de färgsprakande höstlöv som släppt taget om grenarna och lagt sig till ro på gräsplätten nedanför.

– Vi ska måla med dem, förklarar de.

Dörren in till fritidshemmet leder direkt nerför en gjuten betongtrappa till skolbyggnadens källarvåning, där rum för olika aktiviteter ansluter från höger och vänster till den centrala korridoren som löper längs med hela huset.

– Vi har ju räkmacka deluxe här med våra egna lokaler och dessutom närheten till musiksalar och bildsalen, och vi kan gå till hemkunskapen eller till slöjden om vi behöver. Vi har andra begränsningar som sätter stopp ibland, men lokaler har vi, säger Erika Forsberg.

Kollegor turades om att observera barnen – och varandra

Forskningsprojektet löpte över läsåret 2023/24 och kallas för aktionsforskning då det liknar ett systematiskt kvalitetsarbete, men med direkt stöd från forskare. Kollegorna observerade både barnen och varandra, och under lugna stunder genomförde de intervjuliknande samtal med barnen om verksamheten, till exempel medan de åt mellanmål.

Om två kollegor aktivt jobbade med gruppen stod en tredje vid sidan av och noterade vad som pågick.

– Hur ser gruppen ut, vad gör de, vilka leker de med, var leker de? Såg vi att någon var ensam tittade vi på varför – var det självvalt eller var det så att kompisen inte var på fritids i dag, eller var den utstött på något vis? säger Erika Forsberg.

Upptäckter och insikter diskuterades på kollegiets torsdagsmöten och på månatliga möten med Lena Boström och hennes kollega från Mittuniversitetet, Linda Evjen, programansvarig för lärarutbildningen mot fritidshem.

Snart upptäckte de att den fria leken var viktigare för barnen än de hade förstått tidigare.

– Vi är så inmatade med att vi ska ha planerade aktiviteter, men barnen vill fatta sina egna beslut. Kommer man från en mastig skoldag där man ansträngt sig så kanske man faktiskt bara vill gå och vara med en kompis, utan att vi ska smacka in dem i en verksamhet som i någon mening handlar om prestation igen. Vi ska också erbjuda vila, säger Erika Forsberg.

”Vi ska jobba bort oss själva lite grann”

I slutändan landade de i en blandning av styrd verksamhet och friare inslag. Dessutom får barnen successivt ta över en del av de styrda inslagen genom att demonstrera och ansvara för egna lekar.

– En del i arbetet är att vi ska jobba bort oss själva lite grann. Tidigare var jag ganska fyrkantig och tänkte att ”det är bäst att jag gör det här”, men jag tänker helt annorlunda nu. Jag ger barnen mer ansvar och de känner att man litar på dem, och de växer med det. Men man måste ju fortfarande hålla koll, säger Jenny Byström.

– Det har varit en stor vinst för många elever. Vi hade en flicka som var så nervös att knäna skakade och hon höll på att kräkas när hon skulle hålla i en lek och berätta för de andra eleverna hur man gör. Men hon gjorde det fantastiskt bra, och efteråt ville hon göra det igen. Målet är att alla ska vilja och våga delta, säger Erika Forsberg.

Förändringen: Mer medvetna insatser

De båda kollegorna medger att det har varit svårt att lära om sitt eget beteende och inte klampa in och börja bestämma så fort det uppstår svårigheter. Men då har de hjälpt varandra.

– Vi kunde säga till varandra att ”nu klev du bara in här och tog kommandot innan eleverna fick säga något”, säger Jenny Byström.

Det måste kräva stark tillit mellan er kollegor att kunna både ge och ta kritik?

– Ja, och det pratade vi om på våra möten med Lena och Linda från universitetet. Tillsammans kom vi överens om att vi måste kunna göra så för att komma vidare.

När de sammanfattade projektet konstaterade kollegorna att vad de hade skapat var en sorts pedagogisk planering i konstant förändring. Nu två barnkullar efter projektets formella avslut fortsätter de att observera verksamheten och utveckla planeringen.

– Det hjälper oss att få syn på saker. Förr har mycket av det gjorts på automatik, men nu har vi fått ett ramverk för det. Vi möter barngruppen mer förberedda och med en tanke, säger Jenny Byström.

Projektet ledde till större samsyn i kollegiet

För Erika Forsberg har projektet också inneburit att hon känner sig mindre ensam. Utbildningsnivån är olika bland kollegorna, hon är den enda utbildade läraren i fritidshem.

– Andra, som Jenny, är så erfarna att det känns som att de är utbildade. Men alla har inte med sig kopplingen mellan läroplanen och hur vi arbetar. I synnerhet en kollega uttryckte att ”nu fattar jag vad det här går ut på”. Det var skönt att de själva fick syn på saker som jag har tjatat om, och att vi fick dem bekräftade av Lena och Linda.

Fick ni ett mer gemensamt sätt att se på och prata om verksamheten?

– Ja. Och det har vi med oss framåt nu, att vi observerar och pratar om hur vi jobbar.

I slutändan är den primära ambitionen med verksamheten till synes enkel, menar Erika Forsberg:

– Vi vill att barnen ska gå härifrån med en bra känsla. Oavsett hur det har gått för dem i skolan under dagen ska det kännas bra när de lämnar fritidshemmet.