Här är det eleverna som leder fritidshemmet

Solljuset flödar in genom höga, spröjsade fönster och brer ut sig över en röd, rund matta, skolbänkar gruppvis hopskjutna till bords-öar, och nere i hörnet en soffa omgiven av små bokhyllor. Det omdisponerade klassrummet utgör halva fritidshemslokalen – den gula funkisbyggnaden från 1929 besitter en viss arkitektonisk elegans, men är enligt fritidshemmets personal opraktiskt utformad för modern verksamhet, i sin rigida tegelkropp.

Framme vid whiteboarden står åtta andraklassare på rad. Det är en stor dag här på Ålstensskolans fritidshem för årskurs 2. Den sittande – och första någonsin – fritidspanelen har fullgjort sitt tidsbegränsade uppdrag, och det är dags att lämna över till en ny styrelse, genom en förberedd ceremoni.

De åtta ledamöterna ska snart få räcka över namnskyltar och ledarvästar åt sina tillträdande ersättare, som vankar otåligt ute i korridoren på andra sidan dörren. Flera av ledamöterna har klätt upp sig dagen till ära, och ordförande Aman bär slips.

– Det här kan kännas nervöst, men kom ihåg att det ska vara kul och lärorikt. Så om något går fel så gör det ingenting. Vi ska ju bara ha roligt, säger barnskötaren Isak Näslund.

Pilotprojekt i ansvarstagande

”Ansvar = Bättre fritids.” Orden pryder försättsbladet till den översikt över fritidspanelen som Isak Näslund sammanställt. Och att låta eleverna ta ansvar för sitt fritidshem genomsyrar hela upplägget.

– Det gnälls ibland över att barn inte kan ta ansvar. Men det är ju faktiskt vi vuxna som tar bort allt ansvar från dem hela tiden. Vi tar bort alla risker och utmaningar i tron att vi skyddar dem. Barn får inte klättra i träd längre, för att någon har trillat ner någon gång. Barn får inte göra otäcka saker för tänk om de skulle må dåligt av det, säger Isak Näslund och fortsätter:

– Men om vi testar att ge dem ansvaret, nästan helt och hållet, vad händer då? Jo, då visar de ju att de är fullt kapabla.

Fritidspanelen i klass 2 är ett pilotprojekt på skolan som pågått sedan läsårsstarten i höstas, men det finns redan skisser på att införa konceptet i fler klasser. Enkelt uttryckt går det ut på att låta representanter ur elevgruppen bilda en styrelse som dels fattar beslut om verksamheten och lokalerna, dels bidrar väldigt konkret genom att hålla i olika aktiviteter som att leda lekar eller hålla föredrag.

Till exempel tog panelen beslut om att ordna en läshörna på fritidshemmet. Med klartecken från biträdande rektor ordnades en soffa och förvaring som sedan fylldes med böcker som barnen själva önskat, kategoriserat och sorterat: Disneyhyllan, detektivhyllan, skräcklådan och så vidare.

– Allt det här bara för att jag sa på ett möte med fritidspanelen att ”Jag har fått tillstånd att möblera om här. Vad önskar ni, och vem vill hjälpa till?” berättar Isak Näslund.

Anton Nilsson är inne på sitt trettonde år som lärare i fritidshem och säger att han aldrig jobbat med en metod som gett lika tydliga resultat lika snabbt. Framför allt är han imponerad över hur eleverna i panelen har tagit sig an sina nya uppgifter.

– De har varit modiga. Man behöver kliva utanför sin komfortzon för att ställa sig framför sina kompisar och säga ”jag har bestämt att vi ska göra detta, så nu kör vi”. Vissa av de som var med i den här första panelen var så blyga att de knappt pratade alls tidigare. Nu är det en självklarhet att de kan stå och prata inför sina kompisar, ställa frågor och berätta saker. Det tycker jag är helt fantastiskt, säger han.

Uppdraget nervöst – men kul

Isak Näslund öppnar dörren med lappen ”lugna rummet” på och släpper in den blivande panelen. Det är äntligen dags för den högtidliga överlämningen.

Under lite stoj och fniss ställer sig de tillträdande eleverna på rad mittemot sina företrädare, och får ta emot sina ämbetstecken: En namnskylt och en ledarväst.

– När får vi pimpa västarna? frågar en av de tillträdande paneldeltagarna medan han leende vecklar ut sitt nya plagg och undersöker det.

Den som är med i fritidspanelen får nämligen göra mer än bära en ledarväst – man får pyssla och rita på västen för att verkligen göra den till sin egen.

Men först är det dags för den avgående styrelsen att svara på några förberedda frågor och komma med goda råd till sina efterträdare.

– Vad var det roligaste med att sitta i fritidspanelen? frågar Isak Näslund.

– Att fritids har blivit mycket finare och bättre, och det är mer ordning på allt, svarar Lisa.

– Att vi lärde känna varandra bättre, tycker Aman.

– Att jag fick vara med och bestämma, säger Sigrid.

– Vad var svårt, tufft och läskigt?

– Det var jättepirrigt att prata inför så många, svarar Alicia.

– Innan man skulle prata var man nervös, men det kändes bättre när man gjorde det. Och efteråt, fyller Axel på.

När det är dags att ge sina goda råd är det fortsatt mycket fokus på nervositet och hur man får kompisarna att lyssna när man pratar.

– När man håller i lekar – titta inte på de vuxna, utan titta på de andra barnen. Och man ska inte förvänta sig att alla kommer att sitta tysta och lyssna, för de kommer de inte att göra, säger Signe.

– Det är skönare att hålla i en lek tillsammans med någon annan, så man har ett stöd, tipsar Alicia.

– Och om man larvar sig så blir Isak sur, så gör inte det, säger en pillemarisk Alexander och får med sig alla i ett skratt.

”Barn är roligare än vuxna”

När idén kläcktes att utveckla en sorts elevråd för fritidshemmet föll det sig naturligt att Isak Näslund tog fram konceptet – utöver jobbet som barnskötare på Ålstensskolan arbetar han med organisationsutveckling och ledarskap i idrottsvärlden. När han avkrävs en jämförelse av att arbeta med barn på fritidshemmet och tjänstemän på Riksidrottsförbundet ler han.

– Det kan vara svårt att få en grupp barn att lyssna på en. Men det är banne mig lika svårt med vuxna. Det är bara att barn är roligare, säger han.

Under fritidspanelens möten, som hålls varje fredag eftermiddag, bekantar sig ledamöterna med företeelser som Isak Näslund beskriver som ”tråkiga vuxengrejer”: Mötesagendor, ordföranderollen (som växlar över tid), omröstningar och så vidare. Men den stora lärdomen är alltjämt en ökad självständighet och möjligheten att växa med ansvar.

– Det har verkligen blivit ett fritidshem av eleverna, för eleverna, säger Anton Nilsson.

Han märker också att barnens nya erfarenhet av att befinna sig på andra sidan och leda gruppen i olika aktiviteter har fört med sig en skillnad i hur de agerar i vuxenledda sammanhang.

– De har blivit bättre på att förstå att man måste lyssna, att det är taskigt mot den som står där framme att småprata med kompisarna samtidigt, säger han.

”Vi har små kollegor som hjälper till”

En konkret utmaning med fritidspanelen är det faktum att en vuxen försvinner på möte varje fredag tillsammans med åtta barn, och lämnar en eller två andra, beroende på schemat, med resterande drygt 40 barn.

– Det blir ibland problematiskt rent praktiskt. Och där kan man snöa in på att bara ”nej, det här går inte, det blir jättejobbigt”. Men man får försöka se vad det faktiskt ger. Det handlar inte om superlång tid, så det är värt det, säger Anton Nilsson.

I gengäld utgör ledamöterna i fritidspanelen en avlastande liten trupp när de planerar och leder aktiviteter, eller plockar undan i lokalerna.

– Ibland har det hjälpt oss att få dagarna att gå ihop, att vi har små kollegor som hjälper till. När någon av oss vuxna är sjuk eller borta, så har de hjälpt till i stället, på eget initiativ. Cool grej, säger Isak Näslund.