Om krisen kommer … kan vi prata om det?

De senaste åren har ”prepping”, kris- och katastrofberedskap, blivit en stor grej. Efter att Myndigheten för samhällsberedskap skickade ut broschyren Om krisen eller kriget kommer under våren 2018 blev konceptet folkligt och det gick knappt att hitta en vevradio eller ett primuskök i butik. Parallellt med det ökar också oron för klimatkatastrofer och mer vardagliga kriser som kan uppstå. Vuxna vet ibland knappt hur de själva ska förhålla sig, så det kan kännas ännu svårare att prata med barn.

Elinor Schad är fil dr i psykologi, och specialistpsykolog i pedagogisk psykologi. Hon har arbetat mycket i skola och förskola, och menar att man nog ska hålla diskussionerna om potentiella kriser och katastrofer till ett minimum när man arbetar med små barn.

– Oavsett vad det handlar om, säger hon, så måste man utgå från två hörnstenar – att barnen måste få vara trygga, måste få känna att de är i säkerhet och att det inte finns något omedelbart hot mot dem, och att när saker väl ska förklaras så måste det ske på deras nivå. Det kan vara väldigt individuellt, ett barn som är väldigt språkligt utvecklat kanske inte är så känslomässigt utvecklat.

”Ett elavbrott är lätt att ta in, förslag på vad man gör då är mysiga mer än skrämmande.”
Foto: Psykologförbundet

Hon menar att det är bra att prata om enkla saker som går att göra i det lilla. Kanske vilka växter som är trevliga för bin, snarare än att diskutera giftiga bekämpningsmedel – och så se om några av dem finns runt förskolan, och om det kommer fler bin om man planterar fler blommor. Ett nerblåst träd och ett elavbrott är lätt att ta in och föreställa sig, och förslag på vad man gör då kan vara mysiga snarare än skrämmande. Greta Thunberg pratar med vuxna om vad man ska göra för naturen – hur har vi det här på förskolan, och vad skulle vi kunna göra mer?

Herman Geijer är zombieöverlevnadsexpert. Han föreläser och håller kurser och har skrivit böckerna Zombieöverlevnad: din guide till apokalypsen och Överlev katastrofen: tolv sätt att förbereda dig. Han utgår från både populärkultur och faktisk forskning för att göra beredskap tillgänglig och överskådlig – och tror att det greppet fungerar oavsett ålder.

– För mindre barn kan det vara kul att leka med scenarier utifrån de figurer eller personer de tycker om. Jag tycker Bamsegänget är rätt bra att utgå från. Skalman, Lille skutt och Bamse har olika egenskaper, men alla är lika viktiga för att de ska klara sina olika uppdrag. Det är inte farligt att vara rädd, men det är modigt att göra saker fast man är rädd och det måste alla göra ibland, säger han.

Samtidigt håller han med om att det kanske inte är så lätt, eller ens nödvändigt, att ha de mer komplexa diskussionerna med yngre barn.

– Barn är sämre på att bedöma vad som är en risk på riktigt och vad som inte är farligt men kan vara skrämmande ändå.

Både Herman Geijer och Elinor Schad tror att det är bra att fokusera på praktiska kunskaper som kan vara användbara oavsett kris eller vardag, som att odla grönsaker eller diskutera vilka växter i naturen man kan äta, eller hur man kan plåstra om ett sår och trösta en kompis.

Man kan testa att vara ute i naturen, tälja, utsätta barnen för olika miljöer och visa att det inte är farligt att misslyckas eller göra bort sig. Brandsäkerhet är viktigt, men också att kunna handskas med sina och andras känslor, säger Herman Geijer.

”Att känna sina ­grannar är praktiskt för alla former av bekymmer och kriser som kan uppstå.”
Foto: Jan-Åke Eriksson

– När min dotter gick på förskolan var de ute och plockade skräp, de kände sig jätteduktiga. Det kanske är säkrare om det inte är i en stad där det kan finnas kanyler och vassa saker, jag var lite orolig när de plockade runt busshållplatsen, säger Elinor Schad, som ändå tycker att det var en bra aktivitet.

En sak som Herman Geijer menar är viktig att komma ihåg är att den viktigaste delen av beredskap inte är prylar och vildmarkskunskap utan samhället och människorna omkring en. Generellt blir det inte kaos och anarki när något händer, utan vi är bättre på att ta hand om varandra än populärkulturen kanske vill få oss att tro. Och det är något som går att jobba på hela tiden.

– Att känna sina grannar skulle jag säga är praktiskt för alla former av bekymmer och kriser som kan uppstå, allt från att kollektivtrafiken stannar och du behöver hjälp att hämta dina barn på förskolan till om du blir sjuk, eller bara känner dig ledsen och vill ha någon att prata med. Och det är även viktigt vid större samhällskriser.

Hur ska man då hantera det om man själv som vuxen är orolig för vad framtiden innehåller – eller kanske märker att barnen kommer till förskolan och har med sig rädslor och saker som de snappat upp?

– Om man själv är rädd tycker jag att man ska prata med sina kollegor, och i nästa led kanske ta handledning av en specialpedagog för att komma fram till vad som är bra och rätt för den gruppen barn man arbetar med, säger Elinor Schad.

– Sedan bör man nog också prata med föräldrarna om vad som är lämpligt att prata om, och hur. Att så här pratar vi om sådana här saker här, hur pratar ni hemma? Det gäller att vara respektfull, föräldrar är experter på sina egna barn, men samtidigt kan man säga till om man till exempel märker att det påverkar ett barn och dess mående, och kanske också påverkar de andra barnen.

Det viktigaste, menar Ellinor Schad, är att diskussionerna kommer från barnen själva och utgår från de saker som de funderar på och känner. Kanske läskiga clowner, kanske något som de sett på sina plattor. Allt eftersom kommer frågorna att bli större och mer ifrågasättande, och då får man fortsätta att prata om vad som är läskigt och vad som går att göra.

Men, avslutar Herman Geijer:

– Egentligen kan man strunta i allt som inte handlar om att göra barnen trygga i sig själva och med andra. Det är den absolut viktigaste beredskapen.