”Vi får se hur länge jag håller”

My Midenius, förskol­lärare i Uppvidinge.
Foto: Mats Samuelsson

När My Midenius för ett och ett halvt år sedan tog examen från förskollärarprogrammet var det en livslång dröm som gick i uppfyllelse. Hon brinner för läraryrket, älskar att få se barnen växa upp och att blanda omsorg, undervisning och lärande.

– Det kändes helt fantastiskt. Jag har velat jobba med det här i stort sett hela livet, säger hon.

Innan hon bestämde sig för att plugga hade hon arbetat som barnskötare i sju år. Visst hade hon redan då fått känna på att jobbet i förskolan kunde vara tufft. Men riktigt hur tungt det skulle bli som ensam förskollärare i en stor barngrupp hade inte gått att föreställa sig.

Skolverket borde även lägga in ett andra mättillfälle, under våren.

Efter utbildningen fick hon jobb på en avdelning för yngre barn i Uppvidinge kommun. När hon började var hon ensam förskollärare för tolv stycken 1–3-åringar. Precis på gränsen för vad som är rimligt i den åldern, enligt Skolverkets riktmärken.

I dag, ett och ett halvt år senare, är antalet barn i grup­pen 17 stycken. Som mest har My Midenius och hennes kollegor på avdelningen haft 19 barn i gruppen. Det som hon drömde om – att få blanda omsorg, undervisning och lärande – har varit svårt att lyckas med.

– Vi gör förstås vårt bästa för att få ihop allt. Men när det är tuffa dagar eller alla barnen är på plats får omsorgen komma i första hand. Det andra tar jag om jag hinner.

Med näst intill dubbla antalet barn jämfört med vad Skolverket förespråkar blir arbetsbelastningen tuff.

– Det är snudd på ohållbart. Jag känner mig konstant som ett fullt utsträckt gummiband. Det är maxhastighet hela tiden.

I det läget är det lätt att ned­prioritera de egna arbets­förhållandena. Det är inte ovanligt att My Midenius hoppar över sina pauser för att hitta tiden att småprata med ett barn som behöver det.

– Vi sätter alltid barnens behov först, så är det ju bara. Tyvärr drabbar det oss själva i slutändan. Man orkar inte längre, helt enkelt.

Barngruppsstorlekarna är en av de hetaste frågorna när förskolans problem diskuteras.

Inte minst brukar det visa sig när Skolverket presenterar sin årliga statistik över barngruppernas storlek. Enligt myndighetens siffror har grupperna under de senaste åren minskat. De statsbidrag som betalats ut för att få ner antalet barn i grupperna har lyfts fram som en anledning.

Samtidigt anser många förskollärare att statistiken ljuger, de vittnar i stället om att grupperna på många håll faktiskt växer. Den senaste siffran, från hösten 2018, låg på 15,4 barn i genomsnitt. Fortfarande i överkant med tanke på myndighetens riktmärken, där femton barn är högsta rekommenderade antalet barn i en grupp 4–5-åringar.

My Midenius tycker att statistiken är missvisande. Ett stort problem enligt henne är att mätningarna görs på hösten.

– I oktober när statistiken samlas in är de flesta grupperna normalstora eller lite för stora. Vi har inskolningar hela året och det påverkar gruppstorleken enormt. Jag har varit med om att det skiljer sju barn mellan oktober och april.

Hon förstår att Skolverket vill fortsätta mäta under hösten för att följa utvecklingen år för år men anser samtidigt att det borde vara möjligt att lägga in ett andra mättillfälle under våren.

– Det skulle ge en helt annan statistik och antagligen leda till starkare reaktioner. Det är klart att politikerna inte funderar så mycket på grupp­storlekarna när det verkar vara 15 barn i grupperna. Men om de såg att vi har 19 tvååringar skulle de nog tänka till.

Eftersom Skolverkets riktmärken inte följs i någon större utsträckning har diskussionen om en lagstiftning väckts. My Midenius tycker att det är en bra idé.

– Jag tycker det borde vara en självklarhet. Särskilt när man ser att de riktmärken som finns i dag bara viftas bort. Men även om jag hoppas på lagstiftning har jag svårt att tro att det kommer att bli något av det. Det finns för lite för kommuner och huvudmän att tjäna på det kortsiktigt och det skulle kosta väldigt mycket.

De tuffa förutsättningarna med stora barngrupper får henne ibland att tvivla på sitt drömyrke. Oron över att, som så många andra kollegor, gå in i väggen är svår att ignorera. Men tills vidare har hon bestämt sig för att kämpa.

– Jag är ganska envis så just nu kan jag omvandla stressen till bränsle och köra på, men vi får väl se hur länge jag håller.