”Kroppen får ta för mycket stryk”
Arbetsmiljö Cecilia Silverhagen, 30, älskar förskollärarjobbet men har planer på att omskola sig. Efter tre år i yrket har hon hamnat i en ond cirkel av trötthet, örontjut och värk i rygg och leder.
Snart återstår bara att skola om sig, känner förskolläraren Cecilia Silverhagen.
Forto: Julia Sjöberg
När förskolläraren Cecilia Silverhagen kommer hem måste hon ha en lång stund av total tystnad och vila. Efter en arbetsdag med stora och stojiga barngrupper tjuter och piper det i öronen. Ibland värker kroppen också.
– Jag är helt slut, sitter still i soffan och orkar inte göra någonting alls. Många gånger släcker jag även lampan och blundar för att stänga ute alla intryck. Det ringer i öronen nästan dygnet runt trots att jag ofta har öronproppar på jobbet, säger Cecilia Silverhagen, som bor i Angered i Göteborg.
Hon är 30 år och har bara jobbat drygt tre år efter förskollärarutbildningen. Ändå funderar hon redan på att byta yrkesbana.
Det är så mycket som står i vägen för arbetsglädjen.
– Det är sjukskrivningar, dåliga lokaler samt brist på resurser och utbildad personal. Och barngrupperna är alldeles för stora. Som det är nu ser jag tråkigt nog ingen framtid med förskollärarjobbet. Jag har planer på att gå vidare och utbilda mig till specialpedagog, förklarar Cecilia Silverhagen.
Men i grund och botten brinner hon för arbetet. Cecilia Silverhagen talar engagerat om hur roligt det är att samtala med barnen och att kunna göra något meningsfullt tillsammans i vardagen. Hon gillar också de pedagogiska utmaningarna med att dokumentera, observera och skapa en röd tråd i arbetet med barngrupperna.
– Jag ser verkligen potentialen med det här jobbet. Men det är så mycket som står i vägen för arbetsglädjen. Jag tycker att vi allt mer bedriver barnpassning i stället för pedagogisk omsorg. Det är deppigt. Dessutom har min kropp tagit mycket stryk på kort tid, säger Cecilia Silverhagen.
Hon berättar om en ond cirkel av tinnitus med ringande öron och ett ständigt högfrekvent ljud i huvudet som gör det svårt att sova om nätterna.
– Jag är trött hela tiden. Det gör också att jag blir extra känslig och att mitt humör krånglar. Jag känner mig ofta låg och energifattig. Tidigare har jag tränat mycket kickboxning men det orkar jag sällan nu trots att jag vet att jag mår bra och blir pigg av motion, konstaterar hon.
Värst om dagarna är arbetet utomhus på en stor, kuperad gård där underlaget till stor del är asfalt, vilket gör att ljudet blir stumt och studsande. Dessutom är förskolan stor med närmare 200 barn uppdelade på nio avdelningar.
– Det blir mycket oväsen och skrik som skär i öronen. När vi är ute har jag öronproppar och det stänger ute en del av det allra högsta ljudet men det är inte tillräckligt. Vissa undrar om hörselskydden kan göra att jag riskerar att missa något som barnen säger. Men så är det inte. Kanske hör jag inte riktigt, riktigt tysta viskningar men annat ljud går igenom, förklarar Cecilia Silversköld.
Även inomhus är ljudet många gånger alltför högt trots försök dela upp barnen i mindre grupper.
– Det brister ofta eftersom vi i personalgruppen ofta är underbemannade på grund av sjukdom. Jag vet ju att det går att ljudfixa lokalerna med mattor och speciella plattor på väggarna. Men materialet ska ju köpas in och kanske borras upp också och det har vi inte tid till, säger Cecilia Silverhagen.
Det är inte bara hennes hörsel som tagit stryk. Inte sällan har hon även ont i ryggen. Tunga lyft och barn som drar i henne har också gjort att hon ibland har värk i lederna.
– Vi måste ofta göra hastiga rörelser, exempelvis fånga upp ett barn som annars skulle kunna skada sig. Eller gå emellan om någon är upprörd för att trösta eller förhindra bråk. Det är mycket som händer i stunden som kräver en fysisk aktivitet, vilket sliter på kroppen, säger hon.
Cecilia Silverhagen menar att det viktigaste för att komma till rätta med problemen är att öka bemanningen, minska barngrupperna och inte minst vidta praktiska åtgärder som ljudisolering. Hon hade gärna också sett att en ergonomiskt utbildad sjukgymnast kommit till de förskolor där hon har jobbat.
– Men inget av det här känns möjligt. Det verkar tvärtom som om det bara blir värre och värre inom förskolan, säger Cecilia Silverhagen.