Pettson pensioneras och Sven Nordqvist startar om

Om det arrangerades ett VM i idyll, då hade Sven Nordqvists sommarställe på en ö utanför Norrtälje legat bra till. Det var visserligen på annan ort, på den uppländska landsbygden, som Pettson, Findus och mucklorna kom till, men det är ändå lätt att se dem alla framför sig här. De olika byggnaderna är röda med vita knutar och Sven Nordqvist startar alla dagar på sommarhalvåret med ett dopp från bryggan. I korrespondensen innan vi träffas förklarade han att stigen in till huset är liten, så liten att somliga inte tror att man kan köra in där. Men det går, lovade han. Och det gick. Han som är arkitektutbildad, men som sedan lät tecknandet och illustrerandet ta över, bjuder på kaffe och kakor med choklad på. Mjölken varnar han lite för, sistadatum är passerat, men det stör honom inte.

Pettsons skapare Sven Nordqvist påminner om tjuren Ferdinand. Han trivs bäst där han kan vara nära naturen, i tystnaden och bara teckna, bygga och skapa. Han talar lågmält, lite långsamt på mjuk halländska. I slutet av meningarna slänger han ibland in ett ”Jaha”, för att visa att nu har han nog inte så mycket mer att säga om just det ämnet.

Som barn drömde han om att bli bonde och den där fascinationen för bondesamhället och livet på landet, den består. I idyllen trivs han bäst, den kärleken ligger djupt inne i honom på något sätt.

– Detta att ha ett hus och en bit mark och att klara sig själv på det, det var min dröm när jag kom upp i tjugoårsåldern. Jag tycker om att läsa gamla skildringar av hur det var på landet, som Ivar Lo-Johansson. Visst var det slitigt och jävligt, men det är något med att leva nära jorden som gör att jag känner mig hemma, säger Sven Nordqvist.

Inte minst Pettson är sprungen ur den andan och alla böcker Sven Nordqvist har ritat utspelar sig på landsbygden i ett landskap där de röda stugorna är vanliga.

Jag är mycket Pettson, det är jag. Han reagerar och gör ungefär som jag själv skulle ha gjort.

När sommarsäsongen tar slut, då kastar han sig in på Bokmässan i Göteborg för att signera böcker. En kontrast han tycker om. Resten av året bor han på Söder, mitt i vimlet, och uppskattar det. Då längtar han inte till mörkret eller kylan i det dåligt isolerade huset.

När tidningen Folkhögskolan besöker honom, arbetar han utan tidspress med illustrationerna till en ny bok om Mamma Mu, en sådan där i grov kartong riktad till de yngsta läsarna. Sven Nordqvist har alltid någon bok på gång, i någon fas. Det kan vara att han funderar, att han skissar eller gör färdigt. Och det finns alltid något på huset som ska göras eller möbler som ska renoveras.

– Och så läser jag och löser korsord. Bara har det skönt. Just nu läser jag Erik Eriksson, en släktkrönika om familjen Nygren. Jag tycker om hans sätt att skriva. Min fru läser väldigt mycket så hon brukar tipsa mig om böcker. Jag försöker också beta av de böcker man bör läsa, klassiker och Nobelpristagare och så, för att se vad det är för något.

Fyrtio år har gått sedan den första boken om Pettson och Findus kom ut, ”Pannkakstårtan”. Barnboksskapandet började något år innan, med Agaton Öman och en vinst i en bilderbokstävling, och sedan kom Pettson in i bilden. 1993 blev det julkalender i tv, ”Tomtemaskinen”. En animerad tv-serie, flera långfilmer och så kallade halvanimerade långfilmer, har det också blivit om gubben och hans katt.

– Det skulle vara roligt att försöka sig på något annat. Du vet, när man börjar göra något nytt, så får man den där nybörjarglädjen. Man lyckas ganska bra och man blir entusiastisk. Det har jag känt i olika samman­hang, säger Sven Nordqvist som aldrig gör sina bilder i datorn, han tecknar allt för hand. Han tycker om hantverket.

– Jag är en händig person som tycker om att göra saker med händerna. Bygga och fixa.

Ibland har han funderat på att skriva, för funderar mycket det gör han, om han skulle klara av det. Han bedyrar att han inte känner sig som en författare alls. Han är tecknare, men en tecknare som skriver text till många av sina bilder.

Jag trivs allra bäst med att sitta med mina teckningar.

Men när han hör andra författare prata om att de själva inte vet vad det ska bli av det de gör, att det är en upptäcktsresa även för dem, då tycker Sven Nordqvist att det låter spännande. Det där med att börja på något för att se vad det blir av det.

– Jag trivs allra bäst med att sitta med mina teckningar och det jag tycker är allra roligast, det är att hålla på med de här stora bilderna som jag har gjort i ”Var är min syster?” och ”Hundpromenaden”.

Just ”Var är min syster?”, från 2007, är en konstupplevelse, lika mycket som en bok. Den är spännande, vacker och lite sorglig, men den är också så detaljrik, så lekfull, så galen, att det går att hitta nya saker, nya blinkningar, varje gång man läser, eller tittar i den. Den är speciell även för Sven Nordqvist, den bok han tycker blev bäst.

– Den är gjord just på det sättet jag pratade om nyss. Jag visste inte riktigt vad det skulle bli av den. Jag började skissa på den för länge sedan och då ritade jag bara det som föll mig in. Det var roligt att inte ha några planer för annars har jag alltid ett manus att utgå ifrån, eller en bestämd idé från början till slut. Det är ett mer konstnärligt sätt att arbeta på. Man får leta sig fram. Jag var inställd på att det skulle ta lång tid, att jag skulle få sitta länge med varje bild.

Resonemanget här och nu kring vad han vill göra började med en fråga om framtiden för Pettson och Findus, det är nog så att det inte blir fler böcker om dem.

– Tänk att det skulle gå så bra, säger Sven Nordqvist innan han klurar högt kring vad det är som har gjort gubben och hans katt så omtyckta.

– Findus har en vuxen omkring sig hela tiden, en vuxen som tycker om honom och alltid finns till hands. Ändå lever han ganska fritt, han springer runt där på gården och kan göra lite vad han vill. Men han känner sig alltid trygg.

Naturen är viktig för Findus som visser­ligen inte har några kompisar, eller ja, han har hönorna som han kan leka med. Och gubben.

– Jag tänker mig ett förhållande mellan en pappa eller en morfar och ett barn, det är nog alltid detsamma. Det är samma behov man har, var man än är någonstans i världen.

Teckningarna, alla detaljerna, har förstås också varit betydelsefulla för framgångarna. Sonen Jesper var nyfödd när Sven Nordqvist skrev ”Pannkakstårtan” och åren därefter tillbringade de mycket tid tillsammans eftersom både han och hans fru har arbetat hemifrån.

– Det inspirerade mig att se hur Jesper tänkte, reagerade och uppförde sig, det kan återkomma i Findus och det han gör. Men när Jesper och Petter hans bror blev äldre, var det svårare att hitta den sortens inspiration, ler Sven Nordqvist och fortsätter:

– Jag är mycket Pettson, det är jag. Jag ansträngde mig inte för att hitta på något speciellt om den gubben. Han fick reagera och göra ungefär som jag själv skulle ha gjort. Lite överdrivet ibland, men i princip är det samma figur som jag.

Att han skulle hålla på med sin sista bok, eller att den till och med kanske redan är skriven, så tänker han aldrig. Det finns
alltid något nytt inom honom, den kreativiteten har inte mattats. När Sven Nordqvist säger det, blickar han upp mot rummet där han brukar sitta och teckna. Han tycker ju så mycket om det, att rita och måla sina bilder.