Frida Hyvönen: Maxad integritet

Om några timmar ska hon stå på Orionteaterns
scen, hon som är född och uppvuxen i Robertsfors i Västerbotten. Det är nitton år sedan Frida Hyvönens debutskiva ”Until death comes” kom. Redan då hade hon hittat det där som varit hennes signum sedan dess. Finurliga melodier med hennes piano och röst som centrum, melodier som är aviga men till synes/höres enkla. Och så de där berättelserna, roliga och mörka, ibland kolsvarta, innerliga och lätt skruvade på en och samma gång. 

För några dagar sedan hade föreställningen ”Make me an instrument” premiär, en föreställning byggd av musik, dans, sketcher och mild dramatik. Och av Fridas Hyvönens samspel med sina medmusiker och koreografen Savanna Hanneryd (som också spelar cello). Här finns också lite lekfulla referenser till genombrottet, i form av ”lite dansmoves”. Nu sitter Frida Hyvönen, klädd i en grå collegetröja och en blå jeanskjol, i en soffa i logen som är belägen på övervåningen i den byggnad som på klassiskt teatermaner är en labyrint av dörrar, skrymslen och trappor. Hon säger att hon ser lite dåligt och att det är ett konstigt symtom som kan uppstå när man har jobbat extremt hårt, när man har nått finalen på en lång process. Det är så hon beskriver dagens mående.   

– Jag har varit helt försvunnen i det här och nu efter premiären, nu börjar nästa process, att vi ska spela 30 föreställningar. Förhoppningsvis ska vi göra det bättre och bättre när vi nu har chansen att fördjupa själva föreställningen. 

Med ett leende pratar hon om den person som nu är på utfasning, det handlar om auteuren Frida som har haft koll på och åsikter om allt i utvecklingen av föreställningen. I stället får auteuren lämna plats åt det ”vanliga scendjuret”, skådespelaren och artisten som bara ska leverera, ett stort skifte är på gång efter process som har varit både intuitiv och magisk, berättar hon. 

– Det är nog därför jag har ont i ögonen. Jag har vaknat på nätterna och haft en anteckningsbok vid sängen. Jag har fått tillåtelse av min sambo att ha ljus från en lampa på en analog väckarklocka. 

När Frida Hyvönen pratar låter det så där, detaljrikt och svängigt. Den västerbottniska dialekten har hon inte lämnat bakom sig. Hon talar mjukt och säger till exempel ögona i stället för ögonen. 

Nu går hon in i en ny fas, en där hon ska skriva på nytt på dagarna. Hon beskriver de val som finns att göra på morgnarna. Äta frukost och prata eller äta frukost och kolla Instagram eller äta frukost och sätta sig med skrivboken. 

– De små valen gör hela skillnaden, om man riktar valet man gör mot skrivandet. Det är då man gör en sån här föreställning, det är det det leder till. Att inte nödvändigtvis alltid välja det som verkar vara kulturellt normalt eller är socialt bäst. Det handlar om att ta ansvar för sina egna visioner, sitt eget liv och sin egen linje. 

Långa perioder gör Frida Hyvönen andra val. Hon säger det som att hon då inte ens hittar vägen till skrivboken. Då kan hon vara ”hemskt lat” och bryr sig inte så mycket om att få något gjort, mer än 

att hänga med sin familj och sina kompisar. Hon skulle vilja plocka fram den skrivande Frida lite, lite oftare. 

– Men allt jag gör fram till att jag är nöjd, är jag ju missnöjd med. Sträckan från idé och önskan att göra något till att jag är nöjd, den behöver inte vara så härlig. Det är ganska mycket famlande. Så jag bär med mig ett minne av ett motstånd som jag ska igenom. 

I föreställningen berättar Frida Hyvönen för de andra på scenen om något som hände henne en gång, något som har med det som händer i föreställningen att göra. Med det vill hon visa att man/hon framkallas många gånger, på nytt och på nytt och på nytt, under sitt liv. Man kommer till användning i nya sammanhang. Så, apropå att det dans-blinkas i föreställningen till början av hennes karriär, säger hon bara att det var sakligt och korrekt att ta med det. 

Hur skulle man då beskriva det Frida Hyvönenska uttrycket? Teatraliskt eller kanske dramatiskt?

– Är det teatraliskt? Det bara blir. Vad är artisteri utan ett visst mått av drama? Det ingår väl, tänker jag. En del av det är bara mitt naturliga uttryck när jag gör musik. 

Vi pratar om folkbildning, om bildning, och hon ser bekymrad ut när hon säger att ett samhälle är ganska sårbart när mycket handlar om att vara duktig och snabb på att googla. 

– Om den möjligheten inte finns så är frågan vad man egentligen kan. Det är bra med både teoretiska och praktiska kunskaper. Det har gått upp för mig på lite äldre dar, tillfredsställelsen i att kunna ett och annat. Dels för att kunna delta och göra sin röst 

hörd och dels för att kunna bli riktigt bra på det man gör. 

Under en termin var hon handledare för en deltagare på Biskops Arnös låtskrivarutbildning. Hon beskriver den uppgiften som intressant och lite svår. 

– Jag såg mig själv som en mentor som kunde finnas där, som ett bevis på att det går. Jag har nog lättare för att vara en inspiratör och ett stöd än att undervisa. 

Att se och höra Frida Hyvönen under en konsert är att dras in i hennes värld, en värld där hon tar ansvar och tar hand om den. Hon improviserar, roar, tröstar och bjuder in publiken. 

Sedan den där första skivan har hon kunnat leva på, kunnat jobba med, sitt musicerande, sitt artisteri och utifrån de förväntningar hon själv hade på livet tycker hon att hon är otroligt framgångsrik. Det hon gör är intressant, lyxigt och skojigt på alla sätt. 

– Men det är ganska lätt att man kör på det som fungerar och så blir det lite likt allt man gör. Då är det kul att bryta sig ur det och få hjälp att göra på ett lite annat sätt nu, med element av det vanliga. Det är skönt att kunna släppa ett vinnande koncept. 

Undertecknad, den som skriver den här texten, har funderat mycket på hur jag ska förklara kontrasterna i att Frida Hyvönen säger att hon är otroligt framgångsrik (utifrån sina egna förväntningar), att hon pratar om sina vanliga konserter och låtar som ett vinnande koncept, samtidigt som hon låter så oskrytig när hon uttalar de orden. Däremot är hon självklar, både på scenen och bakom scenen. Hon är där hon är för att det inte finns något alternativ. Vem skulle annars vara där? 

Vad tror du att den femtonåriga versionen av dig hade tyckt om den du blev, om det du gör i dag?

– Jag tror verkligen att den femtonåriga jag hade tyckt om den här föreställningen och blivit inspirerad av den. Hon hade gillat att det är dans, sång och ett slags kvinno­kollektiv på scen. Så konsten hade hon uppskattat. Men som jag minns det hade jag en väldigt annorlunda bild av vem jag skulle vara som vuxen. Än den jag blev. 

Frida Hyvönen säger att den unga Frida trodde att hon skulle bli lite mer strikt och stel, elegant och seriös, som vuxen. 

– I stället är jag minst lika flamsig som när jag var i den åldern. Det är bra. Jag var ganska blyg, lite mer av en sidekick när jag växte upp och jag tänkte inte så långt framåt, levde nog väldigt mycket i stunden, hade ingen förväntan eller koll på den typen av sammanhang som jag har hamnat i som vuxen, som artist.