Folkhemsskildring saknar kött och blod

En berättelse om folkhemmet. Så lyder undertiteln, och jag får genast känslan av att det var så det började; att författaren ville skildra folkhemmet. Det är inte någon dum utgångspunkt alls. Vi som lever i Sverige i dag är väl alla på ett eller annat sätt påverkade av folkhemsbygget – och av den väg som lett bort ifrån det under de senaste decennierna. Därför är det intressant att fundera över hur det uppstod och formade hela generationer.

Den skönlitterära formen kan ofta minst lika bra som facklitteraturen hjälpa oss att förstå historiska skeenden genom de människor vi får möta och lära känna i en roman. I Sveas son heter denna människa Ragnar Johansson, född samma år som brukar räknas som startpunkten för folkhemsbygget, 1932. Med sin omutliga tro på rationalitet, förnuft och modernitet, heder och plikt är han en sinnebild av folkhemmet.

Problemet är att Lena Andersson inte lyckas göra Ragnar Johansson till en människa av kött och blod. Hon försöker, bland annat genom att visa på den motsägelsefullhet, som han trots allt har inom sig. Ändå förblir han boken igenom ett slags pappfigur som blir beskriven istället för gestaltad och som därigenom är svår att känna vare sig sympati för eller antipati emot – och framför allt inte går att riktigt förstå sig på. Detsamma gäller bokens övriga karaktärer. Och utan den förståelsen är det också svårt att begripa hur folkhemstanken växte fram och fick fäste. Som läsare blir jag inte heller lockad att läsa vidare ”för att se hur det går”, eftersom Ragnars liv bara går sin gilla gång. Det är till och med så att det på några ställen antyds att något oväntat eller spännande är på väg att hända utan att så sker. Ett ytterligare problem är att Lena Andersson inte riktigt verkar lita på oss läsare, utan vid flera tillfällen är övertydlig. Bättre hade varit om hon hade satsat på att gestalta sina karaktärers upplevelser och känslor.