Silfverskiöld: Nya gäng i alla åldrar är en bonus. Eller hur?

När en forskare från Karlstad snappar upp att Bromma folkhögskola blandar alla program på fredagseftermiddagar hajar hon till. Får hon intervjua några seniorer om hur det känns att plugga tillsammans med ungdomar? Jajamän. Det är inte svårt att hitta några frivilliga. Kanske hjälper det att gratis fika ingår?

Vårvindarna virvlar när deltagare i alla åldrar väller in genom dörren och några seniorer tar plats med sina tallrikar vid mitt bord i matsalen. Idag serveras kyckling, det finns också ett vegetariskt alternativ.

- Fy vad kul det är att plugga ändå!

- Ja, tänk att man får vara med fast man är så gammal…

- Men vilket slöseri, det är ju inte klokt egentligen att lägga resurser på att utbilda oss pensionärer.

Nu kan jag inte låta bli att lägga mig i.

- Glädje och gemenskap är väl inte fel?

- Det kallas välbefinnande, säger en kvinna med vacker sjal.

- Ja, ensamhet mår man inte väl av, påpekar en annan senior och rör ned socker i sin kaffekopp.

- Det är därför jag är här. Jag vill inte sitta ensam hemma, replikerar en gråhårig man i rutig skjorta.

Hälsomat att plugga?

Välbefinnande, just det. Är det rentav hälsosamt att plugga? På samma sätt som att vi mår bra när vi tränar, promenerar och äter grönsaker? Vi får i alla fall prata om välbefinnande, det är ett ord som dyker upp ibland i samhällsdebatten. Samtidigt verkar det mest vara ord som kostnader och kvalitetssäkring som flyger förbi.

När blev det så här? Bildning, intresse, läsglädje, aha-upplevelser och allt annat kul som följer med studier - är det inte värt något i sig? Jo, det är klart! Här har vi i folkbildningen vår nisch. Att få behörighet till högskolan är definitivt en game changer för många. Men att det finns ett nytt gäng i olika åldrar att hänga med när du nördar ned dig i ditt intresse för yoga, att skriva låtar eller spela schack, det är en bonus. Eller hur? 

Behöver varandra

Kan det vara så att ju mer olika vi är - desto bättre, egentligen? Lika lite som man kan spela brädspel ensam hemma i köket kan man uppleva hela vidden av det härliga med folkbildning utan gemenskap med andra deltagare. Uppmuntrande lärare är inte heller fel. Fysiska träffar eller digitala spelar ingen roll - men vi behöver varandra. Kanske inte rocket science, men det måste ändå sägas; Folkhögskolan ska inte skäras ned. Snarare utökas. Om inte forskarna hinner berätta för politikerna måste vi lärare säga det. Folk på gator och torg, fysiska och digitala ska få veta att Sverige behöver folkbildningen. Vi vill ju att fler deltagare väller in genom dörren, på fredagar och alla dagar i veckan.

Sara Silfverskiöld är folkhögskollärare på Bromma folkhögskola i Stockholm.