”Regeringen håller tyvärr sitt löfte”
Ledare Trots nya kollektivavtal pressas folkhögskolans lärare av ökande arbetsbelastning och krympande resurser. I ett mörkt ekonomiskt läge blir samarbete och sammanhållning viktigare än någonsin, skriver Tomas Rosengren.
I våras fick vi nya kollektivavtal på samtliga områden som berör folkhögskolan, avtal som ger oss de ramar inom vilka vi kan verka i vår profession som folkhögskollärare. Våra kollektivavtal förhandlas som sig bör av parterna på arbetsmarknaden. En stor fråga som länge låg på bordet i avtalsrörelsen var lärares arbetstid. I en tid där i princip hela skolväsendet är underfinansierat har problemen med den ökade arbetsbelastningen för landets lärare blivit alltmer akuta.
Tyvärr gick det inte att enas om detta via partsmodellen och nu läggs det lagförslag som ska reglera förutsättningarna för lärarnas yrkesutövande. Det är bra, om än synd att det inte kunde lösas mellan parterna. Hur påverkar detta oss i folkhögskolan? I nuläget inte alls då det främst gäller skollagsreglerad verksamhet. Jag har tidigare skrivit om hur gränserna förflyttas i dåliga tider. Nu ser vi, i takt med att ekonomin på folkhögskolorna krymper, hur antalet undervisningstimmar ökar. Vi ser att vissa kurser har små grupper, medan andra undervisas i grupper stora som gymnasieklasser.
Skör balansgång
Visst, lärartätheten beräknas i snitt, men det är en balansgång med stora risker, och det är inte sällan grupper med stora behov som har låg lärartäthet. I Folkhögskolan ska vi jobba nära våra deltagare, ha samtalet och mötet som främsta pedagogiska metod. Hur ska vi klara det med grupper på över 20 deltagare och lärare som undervisar 20 klocktimmar i veckan? Någonstans tar tiden slut, men risken är att orken tar slut innan dess.
Lagstiftningen om lärares förutsättningar då? Förhoppningen är att det kan flytta diskussionen till att normen kring mängden undervisning som ska rymmas i en tjänst skruvas ner, att det rimligtvis även bör gälla folkhögskolan och på så sätt bli ett politiskt påtryckningsmedel. Sittande regering håller tyvärr sitt löfte att inte höja statsbidraget ens med index och vi har nu ännu ett mörkt år framför oss och frågan är hur många folkhögskolor som inte kommer klara detta?
Jobba tillsammans
Nu måste Folkhögskolesverige kroka arm och på gemensam front försöka övertyga en ny koalition om att folkhögskolan har en större roll att spela. Det farliga är också att vi i dåliga tider på skolorna tar till effektivitetens verktyg i form av statliga kursplaner och katederundervisning. Det blir tillsammans med nedskärningar ett dubbelfel som vi måste motverka. Kroka arm även ute på skolorna, jobba tillsammans tematiskt och ämnesöverskridande för att visa på folkhögskolans särart. Jag tror att vi fortsatt får hålla vårt löfte om att tillsammans hålla huvudet högt, då klarar vi även detta ödesår, eller som Tage Danielsson skrev: ”En droppe droppad i livets älv, har ingen kraft att flyta själv. Det ställs ett krav på varenda droppe: Hjälp till att hålla de andra oppe!”
LÄS MER:
