Fiolläraren som hyllar långsamheten

Den terminslånga kursen ”Folkmusik på fiol” har kommit lite mer än halvvägs. Markiserna utanför fönstren till Ole Hjorthsalen sätter stopp för vårsolens strålar. Spelmän från förr och nu pryder väggarna. På den ena kortsidan syns bland annat en bild på Adrian Jones. Nu sitter han livs levande, bara några meter från det svartvita fotografiet, framför deltagarna och spelar allspels-hits, melodier som ofta spelas på spelmansstämmor och festivaler.

Musikerna i salen har kommit från Belgien, Tyskland, Irland, Danmark och England. Och från Borlänge. Själv är han uppvuxen i Leksand och bor i jämtländska Ås. När han är på skolan är han där en vecka i taget, några gånger per termin.

Undervisningen är gehörsbaserad. Adrian Jones, som bär bruna sandaler i den uteskolösa salen, pratar engelska men går ibland över till svenska – dalmål – när det bara händer sig så. 

Lektionen börjar med lite stretching, med lite tips på hur deltagarna ska hålla fiolen och stråken, och hur de ska mjuka upp fingrarna, handlederna. Sedan presenterar han ”Gladlåten”, en polska från Östbjörka i Rättvik.

Adrian Jones stampar takten när musiken svämmar ut över salen. De spelar en del av låten, han instruerar och kommer med råd: ”Don’t be satisfied too soon, try to …”

Han visar och spel-exemplifierar hur deltagarna ska vila i känslan. När koncentrationen är som tätast, när de hittar rätt, är det lockande att sluta ögonen och låta sinnena föra sig bort, till den sena och trolska sommarkvällen, till det daggvåta tunet på Bingsjöstämman när skickliga och mindre skickliga fiolspelare möts i kärleken till folkmusiken.

Det reguljära arbetet

Men nu befinner vi oss i Malung, och en stund senare i ett soffrum där en vägg pryds av cd-skivor. Adrian Jones bär en beige kavaj-cardigan och blåjeans och konstaterar, apropå lektionen som precis har avslutats, att han och lärarkollegorna försöker kombinera ”det reguljära arbetet”, som handlar om att deltagarna ska utvecklas med sina instrument, med att få in låtar som många kan och som de kan ha glädje av framöver.

– Ja, det är ju synd om de kommer till exempel till Bingsjöstämman och det blir jam och de saknar de här låtarna i sin repertoar, säger Adrian Jones som är inne på sitt sjätte år som lärare på skolan.

Foto: Oskar Omne.

Tradition och utveckling hör ihop i hans värld. Det handlar inte om att reproducera gammalt utan om att vilja berätta, om att vilja uttrycka något, med ett tydligt avstamp i traditionen. Han berättar att gamla elever från Malungs folkhögskola varje år spelar till dans, kvällen före Bingsjöstämman. Han kommenterar också Mogens, en dansk deltagare som är på skolan i sex veckor och som har varit här tidigare.

– Vi brukar lite skämtsamt säga att när man är klar här så är man bara försöksutskriven. Sedan får man ett återfall och då får man så gärna komma tillbaka.

Inga antagningsprov

Adrian Jones jobbar halvtid på Malungs folkhögskola, gästar Birka folkhögskola ibland och har tidigare varit lärare på Bollnäs folkhögskola och på Musikhögskolan i Stockholm, där han själv har gått.

– Här har vi inga antagningsprov, det är behovsbaserat och intressebaserat. Vi sätter ihop gruppen utifrån deras personliga brev, utifrån deras ambitioner och erfarenheter. Det skapar utmaningar för oss lärare. Vi måste jobba på ett dynamiskt sätt. Vissa lär sig dubbelt så fort som andra men för att det inte ska bli tråkigt för dem måste det finnas ett djup hela tiden, förklarar Adrian Jones.

De kvickare deltagarna kan fokusera på sin hållning, på tekniken, på svänget, medan de andra tragglar med att hitta rätt toner.

– Vi har satt oss i en ganska utmanande sits, men jag tycker att det är väldigt stimulerande och givande. Samtidigt ställer det krav på deltagarna för de måste på sätt och vis vara sin egen lärare. Alla ska känna förtroende, alla ska känna att det finns plats för just dem. Men det är klart, lite fiol måste de ju ha spelat tidigare, konstaterar Adrian Jones.

Något alternativ till musiken har det egentligen aldrig funnits för Adrian Jones. Hans föräldrar tog honom till Rättvik när han var sex år gammal. Han började spela fiol för spelmannen Jonas Holmén men han bad inte sina föräldrar om att få spela, det bara blev så.

– Då, 1984, fokuserade många på folkmusik, medan jag hela tiden blev uppmuntrad av folk runt omkring mig att satsa på klassiskt. Jag lärde mig snabbt, gillade noter och hade möjligheten att utvecklas inom klassisk musik.

Senare flyttade han till Uppsala för att gå på det musikestetiska programmet. Han kom in på klassisk fiol men tappade sugen. Han tyckte att det var enahanda, alla skulle göra likadant som man alltid hade gjort och han lockades mer av rocken, av jazzen, av friheten och började spela elgitarr i stället. Men fiolen kom tillbaka in i hans liv, i slutet på gymnasiet, när han hängde med kompisar som spelade folkmusik och som tog med honom på festivaler och stämmor.

Den musikaliska historien om Adrian Jones och hans musicerande är förstås mycket längre än så här, men via bland annat Musikkonservatoriet i Falun och lektioner med folkmusikern Mikael Marin kom han in på Kungliga musikhögskolan i Stockholm när han var 21 år gammal. Han tog en konstnärlig masterexamen med fokus på fiol, altfiol och komposition.

 En hård period

Foto: Oskar Omne.

Nu älskar han att spela klassisk musik, men han återkommer om och om igen till lusten, till att det han gör måste vara roligt. Han komponerar och arrangerar musik, framträder solo, i duos och i grupper, utforskar och fördjupar. Han ler med hela kroppen när han talar om musik och musicerande, men ansiktsuttrycket blir spänt, ryggen stel, när han berättar att det gick så långt att han var nära att sluta spela. Adrian Jones lyfter armen, rör lite på handen. Illustrerar:

– Jag fick problem med min motorik. Det var en jobbig och lång period. En överansträngning som kom sig av att jag har tryckt för hårt, spelat för mycket under press och inte värmt upp. En massa spänningar och skit hade lagrats. Det var neurologiskt på något vis.

Ont har det aldrig gjort, säger han. Men när det var som värst låste sig motoriken, som han beskriver det.
Det har gjort att han inte har kunnat spela på sin egentliga nivå och inte fått ut maximal njutning genom sitt spelande.

– Några har frågat mig vad det är jag har drömt om, vad jag har längtat efter när det var som svårast. Har det handlat om att åka på turné igen? Om att stå på scen och ”hävda sig”? Jag har funderat och kommit fram till att jag vill återerövra full njutning av att spela fiol igen. För jag känner mig berövad på njutningen. Publiken vill se någon som njuter av att spela. Det är också då det blir bra. Det är så mycket viktigare än att det är tekniskt fulländat.

Sedan några år tillbaka känner han sig frisk och han blir tårögd när han pratar om hur kroppen motverkade honom och hans musicerande. Ovissheten har varit jobbig. Skulle han behöva hitta något annat att arbeta med? Men till slut gav övningarna och rehabträningen resultat och för honom hör det ihop med synen på livet i en tid när allt går rasande fort.

– Det gäller att lita på processen, det säger jag till deltagarna. Att lita på att det jag övar på i dag kanske ger resultat om en månad. Jag vill omfamna trögheten. Du måste lyssna på din kropp, ta hand om dig, känna av stress, impulser och spänningar!

LÄS ÄVEN:

Johan Söderman: Kunskap är ett maktverktyg

Folkhögskollärare gör filmsuccé