Lästipsen: Den finlandssvenska kulturen är en guldgruva
”En tacksam ingång blir att påminna om att KAJ kommer från Österbotten med sin svenska motsvarighet, Västerbotten, på andra sidan Kvarken”, skriver Erik Cardelus. Foto: Erik Åhman och Nelleke Dorrestijn
Läsning ”I år förtjänar inte bara svenskan att lyftas fram, utan lika mycket den finlandssvenska varianten som används på andra sidan Bottenviken. För vad vet våra elever egentligen om den finlandssvenska kulturen?” skriver Erik Cardelus.
På lördag 17 maj är det dags för den stora ESC-finalen i Basel, Schweiz. Många tummar lär då hållas för KAJ, den finlandssvenska humorgruppen som tagit Sverige med storm. För landets alla lärare erbjuder festligheten alldeles speciella pedagogiska och språkpolitiska möjligheter. Mest av allt ställer årets tävling flerspråkigheten i fokus, men här aktualiseras också den ökade betydelsen av goda grannar, vikten av europeisk och nordisk samhörighet och integration.
Börjar vi med flerspråkigheten, så var det länge sedan någon sjöng på svenska. Senast det hände var 2006, då med Carola och låten ”Evighet”. Och lite göteborgskt kan sägas att det var en ”evighet sedan”. I år förtjänar inte bara svenskan att lyftas fram, utan lika mycket den finlandssvenska varianten som används på andra sidan Bottenviken. För vad vet våra elever egentligen om den finlandssvenska kulturen? Fråga dem. Här finns många gyllene tillfällen att aktualisera de många politiska och kulturella banden mellan brödraländerna Sverige och Finland. Varför inte låta svenskläraren, samhällskunskapsläraren och historieläraren samarbeta? Kanske finns det elever med finska eller finlandssvenska rötter i klassen också. En tacksam ingång blir att påminna om att KAJ kommer från Österbotten med sin svenska motsvarighet, Västerbotten, på andra sidan Kvarken. Vad som är öst respektive väst för vem kan verka förbryllande innan man förstå det. Så varför inte inleda med denna fråga som sedan reds ut i klassen?
Ständigt aktuellt
Och hur värnas och vårdas egentligen svenskan i det tvåspråkiga Finland idag? Här kan man lätt ta upp kopplingen mellan språk och politik, att stater väljer att stärka och skydda språk och minoriteter på olika sätt. I dagens flerspråkiga klassrum finns det säkert många exempel bland eleverna. Här kan också påminnas om de fem nationella minoritetsspråken i Sverige: finska, jiddisch, meänkieli, romani chib och samiska. För repetition är ju kunskapens moder, en sanning som redan de gamla romarna fångade i sentensen Repetitio est mater studiorum.
Kultur, språk och politik är en myllrande triad med ständig aktualitet. Gällande den finlandssvenska kulturen, finns det en ytterst rik litteratur att lyfta fram. För vilken svensklärare har inte haft elever som fastnat för Edith Södergrans fantastiska dikter? Södergran som var en förnyare av poesin, vars liv präglades av den flerspråkighet och mångkulturalitet som snarare varit norm än undantag i stora delar av Europa. 1892 föddes hon i den myllrande metropolen Sankt Petersburg, där även Alfred Nobel tillbringade sin ungdom. Merparten av Södergrans korta liv utspelade sig i flerspråkiga Karelen, där ryska, finska och svenska länge samexisterade. Att Karelen numera tillhör den aggressiva och expansiva stormakten Ryssland, gör den politiska och historiska bakgrunden viktigare, för varken demokrati eller fred kan tas förgiven.
Två författare sticker ut
Två andra finlandssvenska författare som sticker ut är Tove Jansson och Kjell Westö. Av Tove Jansson har vi fått Mumins fantastiska värld: lekfulla och lustfyllda berättelser, som öppnar existentiella bråddjup. Att lyssna på en inläsning av Mumin ger en god känsla för finlandssvenskans egenart. Men Tove Jansson är så mycket mer än bara Mumin, en mångsidig författare och bildkonstnär med vasst intellekt.
För mig är Kjell Westö, jämte Kerstin Ekman, det svenska språkets särklassiga berättare. Mångfaldigt prisbelönt och med bästsäljande romaner bjuder Westö på ett imponerande författarskap. ”Drakarna över Helsingfors” (1996), ”Hägring 38” (2013) och ”Den svavelgula himlen” (2017) når högst. Den sistnämnda är en bred episk Helsingforsskildring som förenar teman som kärlek, klass och relationers föränderlighet. Berättaren och den namnlösa huvudkaraktären arbetar bland annat som lärare, men många livsöden skiner här.
Flerspråkighet har på senare tid fått ett stort utrymme i den akademiska världen, med många forskningsrapporter som sammanlänkar dagens migrationsströmmar med flerspråkighet och interkulturalitet. Mitt i denna akademiska rikedom, riskerar vi att missa den fascinerade flerspråkiga verklighet som omger oss i Norden, liksom i övriga Europa. Och nu när den amerikanska regeringen lagt Europa i frysboxen, blir den ännu viktigare att påminna om.
Samarbete och förståelse viktigare än någonsin
Tänk på Basel, där årets ESC-final hålls. Staden ligger en kort cykeltur från den franska gränsen. Många i regionen rör sig dagligen över gränsen, växlar språk och idkar flerspråkighet, en självklarhet för många européer. Schweiz har också officiella språk: franska, tyska, italienska och rätoromanska. Liknande gäller för Spanien, där fyra officiella språk balanseras: baskiska, galiciska, katalanska och spanska. Så språklig rikedom har alltid präglat Europa, från norr till söder. Att hävda något annat, vittnar bara om historielöshet och okunnighet.
Kanske finlandssvenska KAJ når hela vägen i finalen 17 maj. Spännande blir det. Dagen är för övrigt också Norges nationaldag, landet med språkvarianterna bokmål och nynorsk, men också hemorten för Marcus & Martinus, två musikaliska guttar som visat att flerspråkighet, samarbete och förståelse finns överallt och är viktigare än någonsin idag.
Erik Cardelus är fil. dr i språkdidaktik, knuten till Handelshögskolan i Stockholm, och legitimerad gymnasielärare i svenska, historia och moderna språk
LÄS ÄVEN
Lästips: Självutlämnande prosa utan pedagogiska pekpinnar
Fem bra böcker om lärares liv under krig
Debatt: Idag hedrar vi alla lärare och bibliotekarier
Djupdyk i Selma Lagerlöfs liv och författarskap
