Debatt: Elevernas färgval visar hur stark normen är

På min bildlektion i en mellanstadieklass sitter eleverna och ritar. Det är en sådan där stilla stund när koncentrationen nästan går att ta på, och bara prasslet från färglådorna hörs.

”Kan du räcka mig hudfärgen?”, säger en av eleverna. En annan letar, jämför kritor och sträcker fram en beige. Alla nickar. Alla förstår. Och bland barnen som ritade fanns också de vars hudton låg långt ifrån den där ljusa kritan.

Det är något rörande, och samtidigt avslöjande, i den scenen. Barnen menar inget illa. För dem är ordet ”hudfärg” lika oskyldigt som ”solen är gul” eller ”träd är bruna”, trots att de också vet att verkligheten är mer nyanserad än så. De säger bara det de lärt sig: från färglådor, från äldre syskon, och även från vuxna som själva aldrig riktigt tänkt på det.

”Normen smyger sig in”

Men varje gång den beige kritan får bära hela mänsklighetens spektrum av hudtoner händer något. En idé om vad som är ”normen” smyger sig in, oavsiktligt men envist. Det är inte barnens fel. Det är språket. Traditionen. Och vuxna som slentrianmässigt fortsätter använda ett ord som inte längre håller.

Kanske är det just därför det är så fint att se hur lätt det går att ändra. ”Vilken hudfärg?” frågade jag, ”min eller din?” Och plötsligt börjar barnen fundera och rota i lådan efter tre, fem, sju olika färger. Det blir ett spel, en upptäckt, en lektion utan att någon märkte att den ägde rum.

Det är ingen stor revolution. Bara en liten nyansjustering. Men ibland är det just sådana som gör världen lite trevligare att färglägga.

Alexander Lundqvist, bildlärare och lärare i fritidshem

LÄS ÄVEN

Debatt: Att sätta betyg i bild är och förblir en paradox

Här lyfter de praktisk-estetiska ämnena mest i Sverige

Så kan eleverna vara med och stärka bilden

Så får du elever att våga vara kreativa

Hon djupdyker i kaoset som kan möta nya bildlärare