Debatt: Disciplin utan relation är maktutövning
Det är lätt att vara relationell när allt fungerar. Det är svårare när en elev lämnar rummet i affekt, skriver bildläraren Maria Ljung.
Debatt Det talas ofta om disciplin i skolan. Om ordning, om krav, om att läraren ska ”ta tillbaka klassrummet”. Men disciplin utan relation är maktutövning. Relation utan tydlighet är otydlighet, skriver bildläraren.
Det finns dagar då läraryrket är mjukt. Då relationerna bär, då eleverna kliver in i rummet och man känner att man är på väg åt samma håll. Då undervisningen flyter, då skrattet ligger nära och då man går hem med en känsla av att ha gjort något viktigt.
Och så finns de andra dagarna.
Dagar då man möts av blickar som glider undan, av axlar som rycker, av en kollektiv energi som säger: ”Du bestämmer inte över mig.” Dagar då en hel klass testar gränserna samtidigt, som om de kommit överens om att pröva vad som händer om de låter bli att följa en enda instruktion. Dagar då en elev lämnar rummet i affekt, och man står kvar i dörröppningen med en blandning av oro, frustration och ansvar.
Det är de dagarna som avslöjar vad ledarskap i skolan egentligen är.
”Relation utan tydlighet är otydlighet”
Det talas ofta om disciplin i skolan. Om ordning, om krav, om att läraren ska ”ta tillbaka klassrummet”. Men disciplin utan relation är maktutövning. Relation utan tydlighet är otydlighet. Det professionella ledarskapet ligger i spänningsfältet däremellan.
Jag arbetar relationellt. Det betyder inte att jag är mjuk. Det betyder att jag är tydlig genom relationen, inte trots den. Det betyder att jag bygger förtroende för att kunna ställa krav. Det betyder att jag ser eleverna som människor, inte som problem – men att jag samtidigt håller fast vid att undervisningen är ett gemensamt ansvar.
När en klass kollektivt väljer att inte följa en enkel rutin, som att lämna in sina mobiler, är det inte en fråga om teknik. Det är en fråga om kultur. Om respekt. Om tillit. Om att förstå att skolan är en plats där vi alla måste bidra för att det ska fungera.
Bildlektionen gick sönder
Den här veckan gick en bildlektion sönder. Inte för att uppgiften var dålig, inte för att jag var otydlig, inte för att eleverna saknade förmåga. Den gick sönder för att bemötandet gjorde det omöjligt att bedriva undervisning.
Det är en märklig känsla att stå i ett klassrum och veta att man gör allt rätt – och ändå inte nå fram. Att upprepa en instruktion tre gånger och mötas av skratt, miner, bortvända blickar. Att se hur en grupp dynamiskt förstärker varandras motstånd. Att känna hur tiden rinner i väg medan man försöker skapa en arbetsmiljö som borde vara självklar.
Det är också en skarp påminnelse om att läraryrket inte bara är pedagogik. Det är ledarskap. Konflikthantering. Socialt arbete. Etik. Arbetsmiljö. Och ibland ren krishantering.
Det är lätt att vara relationell när allt fungerar. Det är svårare när en elev lämnar rummet i affekt. När man måste ringa en vårdnadshavare. När man behöver planera ett enskilt samtal för att reparera en relation som skadats av en situation ingen egentligen ville hamna i.
Just då vi måste stå pall
Men det är just då det relationella ledarskapet visar sin styrka.
Att inte peka ut.
Att inte skamma.
Att inte låta affekten styra tillbaka.
Att hålla fast vid att varje elev är värd att möta med respekt – även när deras beteende inte är det.
Det är också då man inser att tydlighet inte är motsatsen till värme. Tydlighet är värme. För den säger: ”Jag ger inte upp. Jag tror att du kan bättre. Jag tror att vi kan bättre tillsammans.”
Läraryrket är skarpt ibland. Det är också mjukt. Det är båda samtidigt. Det är att stå kvar när det blåser, att reparera när något gått sönder, att fortsätta tro på relationen även när den prövats.
Och kanske är det just det som gör yrket så svårt – och så viktigt.
Maria Ljung, Sjöängsskolan, Stockholm
LÄS ÄVEN
Debatt: Unga försvarslösa om inte bildämnet stärks
Debatt: Att sätta betyg i bild är och förblir en paradox
