Det har under många år pratats om extra anpassningar och särskilt stöd i skolan och ska jag vara helt ärlig har jag alltid tyckt att det varit lite rörigt och svårt att hålla isär de båda begreppen.

Lagom till att jag börjat begripa skillnaden skrotar regeringen extra anpassningar, alltså det stöd som läraren kan göra inom sin ordinarie undervisning och istället ska tröskeln sänkas för särskilt stöd. I matte och svenska förstås.

Under åren har jag då och då i mejlen fått listor på saker jag ska tänka på från specialpedagogen. I början läste jag noga och funderade på hur önskelistan kunde appliceras i min verkstad. Det gick ganska snabbt att lägga listan åt sidan och fortsätta som vanligt – business as usual. Jag menar hur ska jag kunna placera en elev i ett grupprum när jag inte har ett? Och varför skulle jag vilja göra det när själva utbildningen i slöjd handlar om att ha uppsikt över elevens kunskapsbehov för att kunna följa dess arbetsprocess och utveckling?

”Tyst och lugn miljö? Nja...”

Korta och avgränsade uppgifter? Tja, visst händer det att elever mäter uppgifter i antal slöjdlektioner men själva poängen med slöjd och hantverk är ju att det tar tid.

Varierade instruktioner? Check på den. I slöjden har vi både instruktioner i grupp och individuellt, det finns muntliga, skriftliga och filmade instruktioner. För alla, oavsett om man har behov för stödinsatser eller ej.

Tyst och lugn miljö? Nja, verktyg och maskiner låter, och rörlighet i rummet är en del av ämnets natur.

Bensträckare? Alltså jag har så svårt att få elever att stå upp när de klipper tyg att jag har övervägt att sälja stolarna i verkstaden.

Och nu är det alltså snart slut med dessa listor på undervisningstips till oss lärare. 

Inte sällan förs samtalet om skolan som om all undervisning sker i ett klassrum där elever sitter stilla på rad och allt lärande mäts genom textproduktion eller prov. Så verkar även ha skett i resonemangen om det särskilda stöd som planeras träda i kraft 2028.

Självfallet är det otroligt viktigt att kommande generationer kan läsa, skriva och räkna, det är säkert därför dessa ämnen tilldelats en jämförelsevis stor andel undervisningstid i den garanterade timplanen. Jag tror också att ämnen som historia, franska och kemi kommer att ha nytta av att eleverna får stöd i att skriva, läsa och räkna. Däremot ser jag inte hur det kan stötta de praktisk-estetiska ämnena nämnvärt. Möjligen att eleverna kommer till våra lokaler med en starkare självkänsla?

Kan inte göra underverk

I slöjden har vi goda möjligheter att i början av en termin eller ett arbetsområde låta alla öva vald hantverksteknik. Inte med ett färdigt alster som mål utan för att bli säkra på handgrepp, redskap och material. Några elever kämpar länge för att lära sig grunderna, andra tar sig snabbt vidare inom ett projekt på sin nivå. Effekten är tydlig: lugn och arbetsro, elever som är sysselsatta och som ser sina egna framsteg. Inte sällan är det de som behövt mest tid i början som glänser när de väl knäckt koden.

De flesta elevers svårigheter ryms inom ramen för en traditionell slöjdundervisning. Ämnet är förlåtande – inga långa texter, ingen provstress, stort utrymme för eget uttryck.

Det som däremot är riktigt svårt är de få elever som redan från början bestämt sig för att slöjd inte är för dem. Då hjälper inga kompensatoriska åtgärder i världen. Vi kan göra mycket i våra slöjdverkstäder, men vi kan inte utföra underverk.

Eva Söderberg är slöjdlärare på högstadiet på Glöstorpsskolan i Göteborg

LÄS ÄVEN

Söderberg: Insikten fick mig att lägga om min slöjdundervisning

Söderberg: Den garanterade undervisningstiden är ett luftslott

Söderberg: Jag fixar inte att utgå från elevernas intresse

Söderberg: Lura inte eleverna att lärande alltid är lätt!

Söderberg: Faktorerna som försvårar betygsättning i slöjd

Söderberg: Nu går det inte att sänka kunskapskraven mer