Söderberg: Hacka inte sönder vår viktiga planeringsvecka

Den senaste veckan har ”dan före dan före dan…” ofrivilligt snurrat i huvudet, trots idoga försök att mota bort tankarna och verkligen njuta av semesterläge ända in i kaklet. Men nu är den här igen – dagen före jobbstart. Dags att packa jobbväskan och hitta tillbaka till den effektiva, sorterade person jag är på jobbet.

Vad tänkte jag egentligen i juni? Några planeringar behövde justeras, nya projekt kräver att jag tillverkar fysiska exempel och beskrivningar anpassade till elevernas kunskapsnivå. Hundratalet nya elever, symaskinsservice, beställningar. Fler bollar i luften än jag haft på hela sommaren.

Viktigaste veckan på hela året

Veckan före skolstart är för lärare kanske den viktigaste på hela året. Då läggs grunden för ett fungerande läsår. Än viktigare är den för oss slöjdlärare – och många andra praktiska ämneslärare. Vi behöver sammanhållen tid i våra salar för att gå igenom maskiner, beställa material, uppdatera instruktioner, tillverka elevexempel, anpassa uppgifter och se över projekt.

Som svensklärare hade jag oceaner av tid att lära känna eleverna och justera planeringar löpande. Flera lektioner i veckan och ett begränsat antal elever. Som lärare i ett praktisk-estetiskt ämne möter jag ofta alla skolans elever, men bara under cirka 20 lektioner per termin. Allt måste vara redo och noga genomtänkt för att möta alla. Från dag ett.

I år finns faktiskt en hel vecka för förberedelser. Det är nog dags att kavla upp ärmarna på jobbskjortan, semestern måste ju ta slut någon gång – utan kontrasten till vardagen ingen semesterkänsla. Ändå bävar jag för veckan som kommer. Veckan med stort V då mängder med information som alla ska ta del av trycks in; föreläsningar om pedagogiska ideologier och arbetssätt (ytterst sällan med praktisk-estetisk koppling), brandövningar, första hjälpen – och såklart överlämningar av nya klasser.

Jag är inte mottaglig nu

Av erfarenhet vet jag att veckan kommer att bli sönderhackad av möten någon annan planerat. När jag väl får en timme i salen är jag redan mentalt på väg till nästa samling. Varje gång jag hittar arbetsfokus rycks jag bort och får börja om.

Jag är inte alls mottaglig för någon ny ideologi, lärstil eller annat så länge jag inte har hunnit landa i jobbläge i mitt ämne, i min sal. Jag vill hinna komma tillbaka till mina egna pedagogiska tankar innan jag kan se hur jag kan implementera nya idéer, eller om det ens är möjligt. 

Samma sak gäller överlämningarna av nya elever. Jag vet inte ens om de dyker upp hos mig nästa vecka eller först nästa termin. Utan ansikten blir det bara namn som inte fastnar, oavsett hur mycket jag antecknar. Och handen på hjärtat – hur ofta innehåller överlämningarna något om elevernas praktiska färdigheter, hantverksmässiga kunskapsnivå eller om någon tidigare visat tendenser att skada sig själv eller andra på slöjdlektioner? Det vore relevant och mer tidseffektivt för mig att få överlämning av tidigare ämneslärare, naturligtvis även med en lista på de elever jag särskilt måste uppmärksamma på grund av sjukdomar som epilepsi, diabetes eller liknande.

Vi pratar om det här varje höst – hur frånvaron av tid för egen planering gör att vi redan från start halkar efter. Under alla mina år som lärare har jag heller aldrig sett att dessa dagar följs upp, eller att föreläsningar och möten gör skillnad för elevernas lärande. Ändå sitter vi där snällt på rumpan trots att allt vi vill är att rulla upp ärmarna och sätta igång. 

Ge oss förtroende

Tänk om vi dessutom gavs tid att söka upp kollegor att samarbeta med utifrån våra pedagogiska behov, att hinna sitta ner och diskutera hur vi kan samarbeta för att lättare få elever att förstå skillnaden på en rektangel och kvadrat och hur räta vinklar funkar? Eller hur vi med gemensamma ansträngningar kan belysa hållbar konsumtion från olika perspektiv så att eleverna verkligen greppar att det där med ämnen är en konstruktion som enbart finns i skolan.

Tänk om någon vågade ge oss förtroendet att använda veckans alla timmar på bästa sätt – att låta oss göra jobbet vi är utbildade för på det sätt vi vet ger bäst effekt på elevers lärande.

Törs man hoppas på ett trendbrott i år?

Eva Söderberg är slöjdlärare på högstadiet på Glöstorpsskolan i Göteborg.

LÄS ÄVEN

Söderberg: Insikten fick mig att lägga om min slöjdundervisning

Söderberg: Sorgligt när även nybyggda slöjdsalar är undermåliga

Söderberg: Att pumpa ut en dator till varje elev är ingen bra idé

Söderberg: Många elever saknar en rimlig chans att bli bra på slöjd

Söderberg: Nu går det inte att sänka kunskapskraven mer

Söderberg: Många barn har låg tillgång till slöjd utanför skolan